I söndags var det, som bekant, mors dag. Kan säga att det var aningen skillnad från fars dag i höstas.
Fars dag, Nils ligger och myser med pappa och ler ett av sina vackra leenden (som han precis lärt sig):
Mors dag, pappa får hålla i Nils så han inte välter frukostbrickan med mammans frukost på sängen, ändå var det mysigt med frukost och en röjarbebis i sängen:
På joggingrundan idag fick jag håll nästan på en gång. Jag är ju inte den som ger mej i första taget… eller i andra, tredje eller fjärde heller för den delen. Därför sprang jag på ändå. När jag var precis så långt hemifrån som jag skulle komma, då gjorde det så ont att magen höll på att explodera. Det gick inte att ta ett löpsteg till. Bara att ge vika och knalla hemåt. Irriterad, förbannad och besviken.
Vem är det förresten som kommit på det här med att man ska hålla i en sten när man får håll? Funkar det nånsin? Inte idag i alla fall.
Jag tycker det är så tråkigt. Jag sprang inte ens fort från första början. Jag sprang så pinsamt sakta, att jag helst hade velat springa runt, runt i garaget där ingen skulle se mej. Ändå får jag håll. Jag blir så himla besviken. Jag verkligen längtar efter att kunna springa kilometer efter kilometer och bara kunna tänka på allt och inget… och inte bara tänka på att det gör ont i magen och att jag springer så förbannat sakta. Men men, det kommer väl, om jag är lite envis bara.. och det är jag ju. Calle har läst att det tar 4 gånger innan kroppen slutar vara i chock och faktiskt kommer ihåg att den kan springa. Kanske inte just med de orden då… men typ så.
Det var i alla fall skönt att få komma ut och få lite luft. Det har ju regnat, blåst och varit kallt hela dagen. Jag får se det positivt att jag fick lite finväder och en promenad (jag ser inget alls positivt egentligen, men vill inte låta föööör bitter).
Jag förstår inte varför, men varje gång jag ska klippa mej så lider jag av lite smått ångest. Först tar det evigheter att boka klipptid och när det väl är gjort, så ska man välja hur man vill se ut i håret också. Jag ska klippa mej om drygt en timme, ångest alltså.
Jag förstår egentligen inte riktigt varför jag får ångest. Jag är ju av den uppfattningen att det är ju bara hår och att det växer ut igen. Jag är ju liksom den som fick för mej att jag behövde prova om det var lika lätt att raka håret på huvudet som håret på benen, så det gjorde jag. Jag rakade bara längst bak i nacken, en ganska stor fläck. Det var lätt, för fläcken blev större än jag tänkt och håret stod rakt ut där bak när underhåret skulle växa ut igen. Men det tyckte jag inte gjorde nåt.
Jag tror egentligen ångesten är mer att jag inte ska bli nöjd och att man då liksom måste låtsas lite att man ändå är nöjd. Inte vill man ju göra nån besviken genom att inte gilla det liksom. Speciellt inte om det blir för kort. Vad kan de då göra åt det? Nej, då är det lika bra att låtsas att man är glad och gråta lite inombords.
Mina krav är egentligen inte så höga:
Alltså, inte så avancerat, så det ska nog gå bra… ska bli skönt att slippa ha tofs jämt som jag har nu… och blir det kasst så får jag stå ut med tofs ett halvår till tills det är dags nästa gång helt enkelt.
Wish me luck!
Här sitter jag och svettas lite efter den andra joggingrundan efter graviditeten. Den här gick betydligt bättre än den första… eller jag fick inte håll i alla fall och det tog gick en minut snabbare. Det lite jobbiga är att huvudet vill att jag ska springa mycket snabbare, benen vill också springa snabbare, men hållet vill inte att jag ska springa snabbare. Enormt frustrerande!
Det var en ganska sen joggingrunda. Det regnade tidigare när jag tänkte ge mej ut. Det luktade underbart ute. Det luktar alltid så gott på kvällen med blommorna… nu hade det ju dessutom regnat också, så det luktade lite blöt asfalt också. Det enda jobbiga nu är alla blommor som luktar gott… typ häggen. Den blir jobbig i näsan och ögonen… men det får man stå ut med, det är ju nästan sommar.
Den här gången får ni ingen flashig bild på min jogging-outfit. Jag råkade nämligen sätta på mej ett par marinblå shorts och en limegrön t-shirt. Jag hade visserligen en löparjacka över också, annars hade jag behövt springa jättefort så ingen skulle hinna se färgkombon. Nästa gång kanske jag ska tända lampan i källaren så jag ser färgerna innan jag kommer upp, är färdigklädd och därmed inte orkar gå ner och byta igen. Ni får hålla till godo med bilden från förra gången… här är den.
Fick se den här bilden på dn:
Ser ni vad jag ser? E-type har blivit gammal! Jättegammal! Så kan han ju inte göra väl?! Han ska ju se ut såhär (bild från här):
Om han blivit och se sådär gammal ut, betyder det att det gått ett antal år sen den andra bilden togs. Det betyder det att jag antagligen blivit lika många år äldre som E-type har. E-type såg inte så speciellt gammal ut när han var poppis. Därför är han inte som en del andra, att de alltid sett gamla ut. Därför blir jag nog lite chockad när han faktiskt är ganska gammal nu. Sen finns det ju personer. som till exempel Lotta Engberg, som alltid sett gamla ut och därför blir man nog aldrig chockad över att se henne… åldersmässigt i alla fall.
Hänger ni med på vad jag menar? Såna som alltid varit den åldern, att man tyckt att de sett gamla ut (i förhållande till sig själv) kommer ju alltid att se gamla ut. Lite krångligt, jag vet… men men.
Summan av kardemumman: E-type ser gammal ut… det är lite läskigt.
… redan i morgon kommer hockey-VM vara ett minne blott och man behöver inte stå ut med detta på ett helt år!
I år verkar jag dessutom kunna stoltsera med att inte ha sett en endaste minut. Hockey är verkligen inte min kopp te helt enkelt. Jag var nog närmare 18 innan jag såg min första hela hockeymatch. Det har inte blivit jättemånga fler efter det heller.
I och för sig har inte hockey-VM stört mej speciellt i år. Det är inget program jag brukar följa på tv, så med andra ord inget program jag har saknat. Jag ska nog sluta vara hockey-bitter och låta er som gillar hockey, ha er hockey. Men nu får ni ha den om ett år igen.
Bara för allmänbildningens skull kanske nån kan tala om för mej sen hur finalen gick!?
Äntligen, för första gången på nästan 2 år blev det cevapcici till middag. Förra året kunde vi inte äta det eftersom jag inte pallade vitlök när jag var gravid. Av nån anledning smakade de inte som jag mindes… eller så var det ett annat recept, men gott som tusan var det i alla fall.
Nu får jag be om ursäkt i förväg till alla jag kommer träffa imorrn. Det kommer stinka en del vitlök. Kan i alla fall sova med öppet fönster i natt utan att vara rädd att nån vampyr tar sig in.
Jag brukar inte använda handsfree speciellt ofta. En dag gjorde jag det och så tyckte jag det hade varit en superbra idé om man hade kunnat fråga telefonen hur mycket klockan var, istället för att plocka upp den ur fickan hela tiden. Jag berättade min superbraiga idé för Calle. Han förklarade att så hade nog den som gjort iphonen också gjort, för det går att fråga hur mycket klockan är.
Idag hade jag handsfreen igen. Jag tänkte testa detta:
Jag: Hur mycket är klockan?
Mobilen: Ringer Peter Wiker hem!
WTF? Hur kan den höra så galet fel? Här börjar jag i panik försöka stänga av ringningen och det vet väl alla, att när man försöker göra nåt i panik går det inte speciellt bra. Det hann gå fram några signaler, men eftersom klockan inte var så sent på eftermiddagen tänkte jag att det nog inte gör nåt, eftersom ingen antagligen var hemma. Om nån var hemma blev det en ful busringning då.
Jag tog mod till mej och provade igen… med fingret redo på rätt knapp den här gången, ifall det skulle bli fel igen.
Jag: Vad är klockan?
Mobilen: Klockan är 13.07
Så ska ni testa detta, använda rätt ord, annars kommer ni också ringa Peter Wiker.
Jag tog precis en dusch. Det var inte en skön dusch.
Vi har hantverkare hemma hos oss nu… eller inte just nu, men nu om dagarna. De ska byta ut några kakelplattor i det nya badrummet. De har av nån anledning spruckit… plattorna alltså. När det gäller hantverkare brukar det ha en tendens att dra ut lite på tiden. Det har det gjort den här gången också. Det kan kanske vara för att en person gör tidsplanen och en annan jobbar. Jaja, skit samma. I vilket fall som helst behövde vattnet stängas av idag. Istället för att stänga av allt vatten pluggades de berörda igen och vattnet i huset fick lite mindre tryck bara. Lite mindre tryck har funkat jättebra tills vi skulle duscha. Tänk er den sämsta av alla sporthalls- eller idrottsanläggningsduschar ni duschat i… och så drar ni ner 10 gånger till på trycket. Det var i alla fall varmt vatten och det var tur, för det gick inte att stänga badrumsdörren.
Nu ska jag nog värma mej med lite te eller en filt efter den där kallduschen.
Calle kom hem från affären med, for oss, årets första svenska jordgubbar. Han vet hur han ska göra mej glad han. Så ikväll har vi mumsat jordgubbar och glass. Jag har ätit nästan alla jordgubbar, som vanligt och Calle tyckte mest om glassen, som vanligt.
Här hade jag först tänkt lägga upp en bild på läckerheterna, men sen tänkte jag: vem har inte sett jordgubbar och glass innan?! Så då besparade jag er bilden och mej besväret.
Igår hade jag och Nils en sån himla effektiv morgon. Vi hann käka frukost, leka, sova middag och vakna från den innan klockan ens slagit 8.
Vi var och hälsade på hos mormor och morfar i skogen i deras stuga. Den enda som var vaken tillsammans med oss var göken. Den verkade dock ha fått spel och var vaken dygnet runt, så det räknades nog inte.
I morse var vi inte riktigt lika effektiva och det var skönt. Göken däremot… han höll igång den här natten också. Det måste vara en ung gök, eftersom den orkar göra två all-nighters på rad.
Idag har Caroline varit på besök. Vi började dagen med en väldigt bra och stabil frukost… eller ett par mackor i alla fall. Sen gick det utför. Vi lunchade en glass. Det var ingen liten glass. Jag orkade inte ens hela. Jag tror inte att det har hänt förut. Här är spektaklet, som blev min överman:
Det kanske ser ut som en vanlig mjukglass, men det är faktiskt två kulor glass under.
Till middag blev det ett par grillade burgare och en flaska med Nils-cola. Den godaste cola jag nånsin druckit.
När Caroline är här behövs det godis. När Caroline har åkt hem blir det godisrester, de måste ätas upp innan de blir dåliga. Det blev godisrester till efterrätt.
Just nu, när jag skriver detta, inser jag att det inte är för inte som vi kallar Caroline för Calorine (Kalorin?)!
… det lärde jag mej idag. Tyvärr lärde jag mej inte det för att jag innan jag gick på enmilapromenaden smorde in mej och det kändes bra när jag kom hem. Nej, det lärde jag mej för att jag inte smorde in mej på promenaden och huden har bytt upp sig till den värsta nyansen av röd som finns i vårt universum.
Här tänkte jag: “Oj, jag har visst bränt mej lite!”
Här upptäckte jag att jag visst hade bränt mej lite mer:
Men nu vet jag, solskyddsfaktor på! Helt ärligt, är det inte först när det är försent som man lär sig? Varför skulle det annars bli såhär varje år? En liten spekulation skulle ju och för sig kunna vara att vädret är kallt, kallt, kallt, kallt och helt plötsligt smäller det till och blir varmt och då är man inte beredd.
Hur det än är, så är jag i alla fall röd.
Det där var den högsta sucken som jag kan. Det är en suck för hockey-VM. Varenda år – hockey-VM. Varenda år – tråkigt! Jag tycker att det skulle räcka med vart fjärde år, som fotbolls-VM. Egentligen tycker jag att det kunde räcka med vart tjugonde år också, men jag kan ge er vart fjärde för att vara snäll.
Jag ska försöka bli hockeypresident, bara för att ändra på detta. Eller tv-president, så att det åtminstone kan gå i en kanal som man inte råkar bläddra till hela tiden.
Man kan ju undra lite hur två väldigt morgontrötta människor har fått en så morgonpigg unge. Det enda sättet jag kan förklara det på är att minus och minus blir plus helt enkelt.
Nils morgon brukar börja vid 6-tiden. Det är inte direkt så att han börjar med att långsamt öppna ögonen och ligga och sträcka lite på sig. Nej, Nils ögon liksom smäller upp som en rullgardin. Han går sen från 0-100 på ungefär 0,5 sekunder. Antingen ålar han från mej och då får man en liten fot i ansiktet efter ett tag. Ålar han mot mej, så brukar han använda sig av mitt hår för att dra sig fram ännu snabbare. Har man otur spyr han på vägen fram och då träffar han självklart kudden. När han väl kommit fram till mej, tror jag att han är klar. Det är han inte! Då fortsätter han och tänker åla över mitt huvud. På väg över får man, om man har tur, ett slemmigt sug på kinden… har man otur får man dreglet släppt högre ifrån och då är det svårare att inte få det i ögat, näsan eller munnen.
Det positiva är att jag har fått honom att ändå kunna ligga kvar i sängen 20-30 minuter, istället för de från början 20-30 sekunderna. Det andra positiva är att på det här sättet (med de tidiga vakningarna) får jag njuta av Nils extra många timmar på dagen.
Det tredje positiva är att vi brukar somna om en timme eller två framåt 9-tiden.
Det finns en viss charm i att slå upp ögonen och möta den här pojken slemmandes en centimeter från kinden (för han dreglar otroligt mycket, den här pojken).
Idag var jag himla taggad för en promenad. Jag hade nämligen hittat en gräsgångväg som jag tänkte kolla vart den ledde. Den ledde till fotbollsplanerna i Edsvalla. Nu vet jag det… och ni också. På väg till gräsgångvägen gick jag längs älven vid gamla bruket. Strålande, värmande sol och fiskmåsskrik. Visst är det konstigt, att vid den här tiden på året, så låter fiskmåsar helt underbart?!
Fick hem min förlossningsjournal idag. Tydligen får man poäng på förlossningen, hur vet jag inte, men jag fick i alla fall 4 av 5. Det får jag väl känna mej nöjd med, men jag tycker att man kunde få veta vad man kan göra bättre nästa gång, så man kanske kan få en 5:a då.
Jag hade sett fram emot att få läsa lite om förlossningen, men blev lite besviken. Det som stod var typ när jag hade ringt in, hur öppen jag var när jag kom dit och när förlossningen var över. Jag hade sett fram emot att kanske få läsa lite om sånt jag inte kom ihåg eller när olika saker egentligen inträffade.
Jag kunde bara läsa om saker jag kom ihåg, som hur många stygn som behövdes, att min smärtlindring var dusch och lustgas, hur Nils mådde när de undersökte honom och att jag inte förlorade så mycket blod.
Jaja, lite kul var det att bläddra i papperna ändå, men tror jag ska lägga på förslag att de skaffar en sekreterare som kan anteckna lite om det blir nån mer gång… alternativ så kanske jag hyr en. I och för sig har jag ju skrivit ner förlossningsberättelsen en gång tidigare och eftersom ingen sagt emot, så är det väl sant allting.
Idag var jag ute på första joggingturen på över ett år. Det gick väl så bra som man kunde tro. Jag fick jordens håll efter första uppförsbacken, och den uppförsbacken börjar utanför mitt hus. Hållet höll i sig under hela joggingturen. Men skam den som ger sig! Jag bestämde mej innan för att springa hela vägen i alla fall. Så 19 minuter senare hade jag joggat 3 km.
Det känns som jag har en bit kvar till formen innan uppehållet, då läkaren på en undersökning trodde jag var elitidrottare efter att ha kollat min puls.
Jag tyckte själv att det gick så långsamt att det var pinsamt. Jag ville ha en t-shirt där det stod nåt liknande: “Jag springer så långsamt för att det här är första gången jag joggar på över ett år. Jag har fått en bebis”. Men det hade jag inte… och inte kändes det som läge att springa och skrika ut det heller.
Jag bannade mej själv som tog en så central väg, men vilken väg skulle jag annars ha tagit? För det första finns det inte så många vägar i Edsvalla. För det andra ligger inget speciellt centralt i Edsvalla… det finns ju inget direkt centrum.
Nu kan det i alla fall bara gå bättre och bättre känns det som. Det känns skönt att ha kommit iväg en gång. Nu är det kanske lättare att springa i fortsättningen. Men man ska väl inte ta det för givet…. jag vet ju hur det har fått med mina “15 minuter om dagen”.
Det roligaste var att jag hittade flashiga löparkläder som varken jag eller Calle kom ihåg att jag hade. Det fanns massa träningskläder som jag inte kom ihåg att jag hade. Det kanske är bra att ha nåt års uppehåll då och då. Då slipper man köpa en ny, rolig träningsgarderob.
