Browsed by
Month: May 2014

Vuxentänder är inte gjorda för glass

Vuxentänder är inte gjorda för glass

Alla barn och alla fröknar bjöds på glass igår av en kollega.

En pojke räckte upp handen:

Pojke 1: Jag trodde inte att fröknar tyckte om glass.
Jag: Trodde du inte?
Pojke 2: Trodde du verkligen inte det??? Jag var helt säker på att Elin skulle tycka om glass.

Jag funderade en stund lite över hur glassnödig jag såg ut egentligen.

Efter ett tag:

Pojke 3: Fröken, blir det inte kallt i dina vuxentänder?

Efter en kort diskussion tror jag vi kom fram till att barns tänder är mer gjorda för att äta glass än vuxentänder… typiskt!

Sverige provar en ny målvakt

Sverige provar en ny målvakt

Jag konstaterar nöjt att Sverige har en ny målvakt och att det är kul att se nån annan än Isaksson för en gång skull. Calle kollar upp:

“Ja, jävlar! Har Isaksson dött?”

Det säger allt va? Calle är liksom inte ens intresserad av fotboll, men tycker att Isaksson har fått vara med lite för länge…

Att gå i en trappa…

Att gå i en trappa…

…verkar kräva vissa ljudeffekter enligt Nils. För varje trappsteg måste man tydligen säga dappa (trappa) minst en gång.

Vad som mer kräver ljudeffekter är att backa. Det låter buttibuttibuttibutti (vilket jag tar på mej att han håller på med när jag har lärt honom att backa när för sängen och sagt backabackabackabacka).

Här har vi tuffingen i favvo-kepsen… och i på tok för stora fotbollsskor och benskydd.

IMG_3700

Årets första myggbett

Årets första myggbett

Idag fick jag årets första myggbett. Det gick sjukt osexigt till. Inte kom det under nån mysig kväll på uteplatsen med ett glas vin i handen. Inte kom det under en härlig skogspromenad. Inte kom det under en kul utekväll i en folkpark. Inte kom det till under en hård fotbollsmatch.
Nepp, det kom i förmiddags när vi var ute och satte upp en markis. Litet, hårt och kliar som fan.
Så ovärt!

 

IMG_3786

Men japp, det är ett glas rosé ert högra öga skådar…. lite mer värt!

Tulpaner

Tulpaner

Nu har våra tulpaner, som vi planterade i höstas, kommit upp. Riktigt stora och fina är de. Så stora är de, att de är större än våra vinbärsbuskar. Det kanske inte är så svårt att vara det i och för sig, eftersom de också är planterade i höstas. Men riktigt stora och fina är de i alla fall.

IMG_3752 IMG_3754

Årets första bondbränna

Årets första bondbränna

Japp, nu är den här, det oundvikliga, årets första bondbränna. I år i och för sig inte så vansinnigt irriterande röd, men ändå inte speciellt vacker…. men nu kan man i alla fall vara säker på att jag kommer behöva kortare kortärmat nästa gång för att ordna upp det här.

IMG_3750

Älg eller häst?

Älg eller häst?

Flicka 6 år: Alltså Elin, jag lär mej aldrig det här… jag tycker det är så svårt att se skillnad på en älg och en häst!
Jag: Men, tycker du?
Flickan: Ja, du vet… hästar kan ju också ha små horn.
Jag: Nej, det finns inga hästar med horn!
Flickan: Va? Gör det inte?
Jag: Kom ska jag visa!

Tar med mej flickan till datorn och vi googlar upp bilder på massa hästar och älgar. Bild efter bild efter bild och vi konstaterar att det finns älgar med eller utan horn, men att hästar aldrig har horn. Tillslut säger flickan:

“Jaha, nu förstår jag vad du menar, tack så mycket”… och så gick hon, utan att se speciellt övertygad ut.

Fat inside

Fat inside

På mitt jobb har jag bara en massa snälla kollegor. En av dem är så snäll att hon kom med den mycket intressanta faktan, att även om man är smal, kan man vara en tjockis på insidan. En fakta som jag i och för sig hade räknat ut själv, men det man inte säkert vet mår man inte dåligt av…. men  nu vet jag alltså säkert.

Så när jag nu sitter i soffan och äter chips, gissa vems röst som ekar i mitt huvud!?
Jag riktigt känner hur tjockisen i mej tar över alla vener i kroppen, hur de kleggar igen av allt skit som jag faktiskt slänger i mej. Tack så mycket för den Malin, tack så mycket! Hoppas att dina snacks smakar bättre än mina…! 😉

Vissa dagar känns inte mina egna på-hjärnan-låtar så himla illa

Vissa dagar känns inte mina egna på-hjärnan-låtar så himla illa

Jag brukar ju uppdatera om mina på-hjärnan-låtar emellanåt. Det kan ju vara riktigt irriterande. Igår träffade jag en pojke som antagligen har det ännu jobbigare med på-hjärnan-låtar… jag hade det åtminstone jobbigt med hans på-hjärnan-låtar.

Vi gick från badhuset tillbaka till skolan, en promenad på ca 2 km. Efter att ha gått halva vägen hade jag hört : “whatta whatta Ninja Turtle!” ungefär 300 gånger. Efter den ungefär 300:e gången upptäckte en annan pojke att glömt sin ryggsäck, så det var bara att vända det… and guess what… “Ninja turtle”-killen bestämde sig för att vara vänlig nog att följa med. Så vi hann med ungefär lika många “Whatta whatta Ninja Turtle” på vägen tillbaka.
Sen när vi vände däremot, då byttes “Whatta whatta” ut mot “Quizzy, quizzy quizzy vaggadappla all” (i mina öron låter originalet som “Busy busy busy doing nothing at all”). Det var en ganska lång promenad.

När vi var tillbaka till skolan kände jag att mina egna på-hjärnan-låtar faktiskt inte är så dumma ändå.

När man missar en chans att imponera…

När man missar en chans att imponera…

Jag var på Svenne Rubins i helgen. Innan spelningen hamnade jag bland annat här: mitt i Rubins skivsignering.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bandet signerade massa skivor och jag fick lust att signera nåt jag också, så jag signerade bandet (eller delar av i alla fall). Det resulterade i att även jag blev armsignerad. Så jag hade en autograf på varje arm. (Bild lånad härifrån)

Så, till den missade imponeringschansen: Eftersom jag tjatar på barnen i skolan hela tiden att de inte ska måla på sig kände jag att jag nog var tvungen att gnugga bort autograferna innan jobbet idag. Då händer följande:

En pojke (6år) försöker lära sina kompisar att sjunga “Långa bollar på Bengt”, helt apropå ingenting alls.
Jag talar glatt om att jag var och lyssnade på de som sjunger den i lördags. Pojken blir lite impad och jag fortsätter med att berätta att jag hade deras autograf på armen. Sen visar jag mina armar med de nästan helt utgnuggade autograferna… där slutade pojken vara imponerad. Det enda som syntes var nämligen små bläckspår, som kanske eventuellt kunde tolkas som blodådror.
Vem hade kunnat tro att man nån gång skulle haft glädje av en Rubins-autograf?

Vidare försökte jag imponera med att lägga mej på (vad jag trodde var) barnets nivå genom att berätta att Dogge var där under kvällen också. Pojken tittar undrade på mej och frågade vem Dogge är. Där la jag ner… tänk att en 6-åring kan vara så himla svårimponerad!