Browsed by
Month: February 2016

Syskon

Syskon

Många säger att Lina och Nils är så lika. Jag är inte så övertygad. Ser det inte riktigt, men så kanske det är med sina egna barn. Men känner igen alla små drag och sånt, så man ser mer olikheter än andra gör.

Här är i alla fall Nils och Lina, båda 9 månader.

IMG_7698

Lite jobbig känsla…

Lite jobbig känsla…

Lite jobbig känsla när man precis har rullat nästan 1 kg köttbullar och sen kommer på att man glömde krydda skiten.

IMG_7654

P.S. Jag har fått lite 3-åringshjälp att “rulla” köttbullarna. 3-åringen ville hellre göra plattade köttmonster istället.

Vårtecknet som inte längre är ett vårtecken… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 20

Vårtecknet som inte längre är ett vårtecken… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 20

Förra veckan hittade vi årets första vårtecken. Visserligen inne på Nils rum. En liten nyckelpiga kom gående på golvet. Nils tyckte inte om att ha en nyckelpiga på sitt rum. Han ville lyfta ut den. Det luktade misstänksamt mycket mosad nyckelpiga efter utsläppet. Jag tror att vårtecknet dog och det var därför det kom massa snö igen dagen efter. Sorry!

IMG_7556

Min modiga kille… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 19

Min modiga kille… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 19

Vi har, sen Nils var 1,5 år, kämpat med att få till en operation för att skrapa bort körteln bakom näsan eftersom den varit för stor. Den har stört honom så han har haft andningsupphåll på nätterna, han snarkar mycket och till och med på dagen låter det som han snarkar lite. Han har haft svårt att andas genom näsan, helt enkelt.

I höstas var vi in på sjukhuset för ett nytt försök för att få operation och den här gången var det dags. Läkaren tyckte också att Nils hade vätska bakom öronen och frågade om han hörde dåligt. Det gjorde han inte. Sen gick det 3 dagar och så blev han förkyld och då började han höra dåligt. Så sen i oktober har han hört hur illa som helst. Han har inte hört vad barnen på förskolan har sagt ens… och vi har nog hört “va sa du?” lätt 100 gånger om dagen.

Nils fick en operationstid i november, men eftersom jag har blödarsjuka blev vi tvungna att flytta på den, så de skulle hinna kolla om han också hade det. Det har han. Så då var de tvungna att rådfråga experter. Efter lång väntan fick vi till svar att det bara var att köra på.

Igår var det dags för operation. Det var ganska nervöst och pirrigt… för mej alltså. Nils var mest orolig för att han skulle få ett stick i armen. Eftersom Nils har astma så är han ju van att andas i mask, så han fick narkosen så istället. Inget stick alltså! När Nils somnat rullade de iväg honom och jag fick sätta mej i väntrummet. Det gick rätt fort, kanske 30 min, och sen hämtade de mej och jag fick komma in på uppvaket. Det första de sa till mej var att om han vaknar för tidigt kommer han vara ledsen och förvirrad. 5 minuter senare vaknar Nils för tidigt, ledsen och förvirrad. Börjar dra i slangar och grejer han har på sig. De skickade i honom lite mer att sova på och så vaknade han en halvtimme senare på ett betydligt smidigare sätt. Han låg och snurrade en stund och sen bad han att få komma i mitt knä. Så satt vi där. Han klagade inte på nåt, förutom att han var törstig. Sen tittade han på sin arm och fick se att doktorn visst hade stuckit honom (satt en kanal) och det var inte poppis! Sen upptäckte han att jag hade fått byta ut mina sjukhuskläder till mina vanliga kläder… det var inte heller poppis, för då hade han väl varit ensam?! En liten vit lögn om att jag fick byta om bredvid honom lugnade honom. Sen fick han en isglass, lite vatten och goda råd från doktorn och sen fick vi gå hem.

Jag kan inte fatta vilken galet modig liten pojke vi har. Lite orolig för sticket var han (och han ville att jag skulle ta det istället, vilket jag gladeligen hade gjort flera gånger om dagen livet ut) men han följde med på allt och gjorde som han blev tillsagd utan att blinka. Inte en enda gång har han klagat på ont, förutom när vi frågat och då har det varit armen där doktorn stack honom som är det enda. Det enda han klagat på var att jag pussade på honom för mycket efteråt. Hela dagen idag har han kämpat för att hålla sig lugn, trots att han haft så otroligt mycket spring i benen.

Efter vi kom från uppvaket gick vi till kafeterian för den utlovade fikan. Där släppte alla mina spänningar och jag bara satt och skakade och fick kämpa för att hålla tårarna borta. Jag hade hört att det skulle vara så hemskt när barnet somnar in, så jag var så väl förberedd på det. Det jag inte var beredd på var hur jobbigt det skulle vara när han vaknade upp och han fortfarande var yr efter narkosen.
När vi kom till bilen väntade en “liten” present på Nils.

Redan på direkten hörde han bättre och han kan andas bättre genom näsan. Men näsan är inte riktigt bra än utan det kommer nog dröja till nästa vecka, då svullnaden har gått ner ordentligt. Just nu har såret en storlek av allt mellan en mandel till en valnöt.

Helt galet vilken fantastiskt duktig, modig och tuff stor liten kille vi har.

IMG_7568
Den “lilla” presenten
IMG_7567
Sjukhusarmbandet och lite fika
IMG_7574
Jag kan säga att det var tur att de drog bort den där tejpen när han var sövd, annars hade det inte varit några glada miner.
Semledagen, som blev miniondagen… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 18

Semledagen, som blev miniondagen… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 18

Idag hade jag, dagen till ära, gjort mej till och beställt varsin semla till mej och Nils på Kafé Råtorp. Blir det bara en semla om året, så ska det vara ordentligt. Nils var taggad på att smaka semla. Det var ju ett år sen han åt sist, så det mindes han inte. Så det var ju som en helt ny upplevelse.

Nils var som sagt taggad på semla… ända tills vi kom in på kaféet. Då såg han en minionbakelse. Jag får lära honom att äta semla ett annat år.. eller i morgon, för vi har en semla kvar.

But from now on, I declare this day: the minion day!

IMG_7554

Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

I helgen skulle jag få en välförtjänt barnfri helg. Jag säger inte att det inte är kul att vara hemma med mina barn, men ibland kan även den bästa behöva en liten paus. Idag hade jag definitivt behövt en paus. Men så tänkte inte barna riktigt.

Den här “barnfria” dagen har jag byxorna fulla med snorspår… och NEJ, det är inte ens mitt eget snor.

IMG_7515

Jag har, enligt min ringa åsikt, byggt en mycket vacker giraffminifamilj.

IMG_7526

Och tro det eller ej, men jag har faktiskt åtminstone fått 2 barnfria minuter när jag var på toa… så, vem är jag att klaga egentligen!? Lite barnfri har jag ju faktiskt varit.