Idag blir hon en riktig kärring!
Puss lilla mamma!
Bullhulda, Rultan, Lillewa, Ewalilja, du är verkligen världens bästa mamma och du ställer alltid upp. Är så himla glad att vara din dotter och vi har så roligt tillsammans. Jag tror inte det är många mödrar och döttrar som har så kul ihop som vi. Du är liksom inte bara min mamma utan min kompis med. Hoppas vi ska ut på nya äventyr snart igen! Aj löööv juuuuuuu!
I morse när jag åkte till jobbet var det 3 grader bara. Det är faktiskt lite mysigt att det börjar bli kallt nu. En av fördelarna är att man kan krypa upp i soffan med en stor mugg med te och bara mysa in sig i en filt. Det är dock lite för varmt för det än kanske, men om man luftar sig lite emellanåt så går det. Ikväll blev det en mugg med “Sylves lilla gröna” från Kränku i Visby och några Brantskorpor… gott gottigott gott.
Jag lärde mig att dricka te först för 2 år sedan. Jag jobbade på fritids en sommar och det var ganska ruggigt ute och jag blev så frusen efter maten varje dag. Eftersom jag varken drack kaffe eller te föreslog personalen att jag skulle ta lite varm saft. Då kände jag att gränsen var nådd, det är ju verkligen för barn och bandyspelare (och då var jag inget av det). Då pressade jag mig till att dricka några klunkar te varje dag och till slut blev det gott. Det var till och med sånt där äckligt te, typ earl grey, sånt dricker jag inte nu längre om jag inte måste. Men lite duktig är jag som lärt mig dricka te i alla fall. Men NEJ, det betyder inte att jag kommer pressa mig till att lära mig dricka kaffe.
När jag slog på tv:n för att se på “Fångarna på fortet” var det “Rena Rama Rolf” innan. Det var ett program som jag totalt hade glömt bort, ända tills jag såg det nu. Det var ett program som jag tyckte var himla roligt när jag var liten, men som jag inte kan förstå varför nu. Det är ju så totalt hysteriskt. Dock kom det väldigt braiga uttrycket; “Nisse Pisse Päronpung” härifrån, om jag inte minns fel. Det kan jag tala om att min pappa Nisse fick höra många gånger från oss barn. Av nån konstig anledning kan även barnen hemma på deras gård det uttrycket också och det dröjer inte länge förrän pappa får det härliga smeknamnet bland nya grannbarn. Jag vet inte varför, men på nåt sätt känns det som att pappa faktiskt tycker att det är lite kul.
Här har ni ett litet klipp, ifall ni, som jag, inte riktigt minns programmet:
I morse när jag vaknade ville jag nästan gråta. Dels för att jag var så trött, men allra mest för att jag insåg att jag kommer behöva vara så här trött på morgnarna i 38 (!!!) år till. Det är hela 38 år till pension! Det är ju helt tokigt! I morgon kommer jag nog vara ännu tröttare för då ska jag upp ännu tidigare, men då får jag väl trösta mig med att det faktiskt är 1 dag närmare pensionen än vad det var i morse. Men det är inte kul när larmet ringer på morgonen och man är så trött att man inte vet ens vart man är nånstans.
Calle är nog ännu tröttare än mig i och för sig. Jag brukar tydligen låta på nätterna så jag håller honom vaken. Det var lite roligt härom natten för då lät jag tydligen. Jag låter typ “Ööööööööhhhhh” eller lite som i The Grudge, knarrar lite eller nåt. Det roliga med den här gången var att jag var vaken och det faktiskt var Dogge som lät den här gången. Dogge låter inte alls i närheten som jag gör. Dogge skällde i sömnen och när han skäller i sömnen så har han munnen stängd och då låter det som att han ligger och fnittrar. Calle lyckades tydligen inte höra skillnad på detta och lackade järnet på mig, men den här gången var det faktiskt inte jag som höll honom vaken.
Dogge är så himla svårflörtad. Vi var ute och gick idag och för en gångs skull kom jag ihåg att ta med mej lite godis, så vi kunde passa på att träna lite medan vi ändå var ute. En sak som jag vill att Dogge ska bli bättre på är att möta hundar. Han är förvisso ganska bra på det och brukar snällt sitta och titta på dem när de bara går förbi. Men går de inte bara förbi, utan låter samtidigt, då vill Dogge absolut dit.
Idag traskade vi alltså glada och fullastade med godis ut på långpromenad. När första hundmötet kom var jag superladdad. Jag satte som vanligt Dogge vid kanten på vägen och han satt fint, så stilla det bara går när man viftar så mycket på svansen att man håller på att lyfta och flyga iväg. Jag ville vara duktig och berömma Dogge och ge honom en uppmuntrande godis. Han tog den glatt – efter det att jag fått trycka in den i munnen på honom, sen flög den ut lika snabbt som den kom in. Hur lätt är det att träna en hund som spottar ut godisarna för att det är roligare att titta på passerande hundar? Viftar jag med en leksak framför ögonen på honom tycker han bara att det är irriterande för att han ser de passerande hundarna sämre. Hur ska jag hitta en bra motivation till honom att bli en ännu duktigare hund än han redan är?
Hittade detta hos Elli, som hade hittat det på facebook. En del har säkert sett detta redan, men jag tänkte bara att för er som inte sett det, så är det riktigt kul:
Jag gillar att Lillefot får vara med på brontosaurus-bilden. “Landet för längesedan” var min favoritfilm som barn och Lillefot är ju så himla söt.
-Fröken, fröken! Jag vet vad du heter i eSternamn.
-Jaha, vet du vad jag heter i eFternamn?!
-Ja! Sen sträcker han högtidligt på sig, harklar sig och sen faller självsäkerheten. Efter ett tag kommer ett osäkert: Hammarspik!?
Det var ju nästan så nära som det går, men bara nästan. Nästan så gulligt så man dog var det i alla fall, men bara nästan det med.
Min dator har varit ganska seg ett tag. Jag trodde den var inne och sjöng på sista versen. Idag tog sig Calle an den och nu går den hur bra som helst. Programmen bara pluppar upp och sidorna på internet laddas bara man tänker att man vill in och kolla på dem. Hur bra som helst! Nu kan jag till och med komma åt, och ladda upp, bilder på nätverksdiscen. Antar att datorn blivit aningen seg för att jag haft så mycket skit och bilder på den. Men det är inte lätt att rensa bort och spara undan när man inte kommer åt det stället man ska spara på. Men nu funkar den alltså klockers… och tänk, jag som funderade på att överge den för en mac!
På vårt bröllop skämtades det massa om att Calle är bra för att han är bra på datorer och att det var därför jag valde honom. Man kan ju faktiskt spara en del pengar på att ha en datordoktor hemma. Frågan är om inte hans datakunskaper gör att jag blir liiiiite extra kär 
Bra att ha är han i alla fall.
Här är han, datordoktorn, förklädd till brudgum (bilden är för övrigt hämtad från nätverksdiscen, som jag numer kommer åt):
Var så himla taggad för fredag i morse. Jag var superglad och allt kändes lätt. Planering halva dagen på jobbet, sen lunch och sen film på eftermiddagen. Efter jobbet väntade mys med god mat och värsta möjligheten att kunna sitta och dega hur länge som helst i soffan, utan att behöva känna att man ska upp tidigt dagen efter.
Någon gång under dagen gick det dock snett. Jag vet inte när, men det hände i alla fall. Dagen på jobbet var riktigt lugn. Jag hade 8 barn som mest på fritids, medan Johan tog med sig 20 och såg på film. Ändå lyckades jag få en enorm huvudvärk under eftermiddagen. Jag tror jag var lite för taggad för fredagen helt enkelt. Jag gick ut lite för hårt och orkade inte hela vägen fram. Jag liksom skuttade ut i morse på väg till jobbet.. på väg hem från jobbet orkade jag knappt ta mig uppför trappan. Nu sitter jag alltså i soffan med huvudvärk och är så sjukt trött att jag hade kunnat somna redan 19.30. Men är det fredag så är det… så här ska mysas tills jag stupar!
Jag är ju nästan lite som Indiana Jones, som en del av er kanske vet. Jag har ju nämligen läst arkeologi AB i ett år och ArkeoOstoelogi AB i ett år. ArkeoOstoeologi är läran om gamla ben, så jag ska veta vilka alla ben är som jag gräver upp. Efter att ha läst detta insåg jag att jag inte skulle få speciellt mycket jobb som arkeolog, så jag valde att läsa till lärare istället… och bli utan jobb ändå. Men ganska lik Indy är jag i alla fall eftersom vi båda är arkeologer… en gång har jag också varit i en grotta, som Indy, fast jag var i Lummelundagrottan och inte i en sån där ball, som Indy, som har rullande stenar i sig.
I alla fall har jag kunnat konstatera att jag och Indy är ungefär lika coola. Ni skulle liksom ha sett mig på grävning. Jag var grymt skillad
En gång har jag också provat att använda en Indy-piska. Jag fick bara ha den utomhus och jag lyckades snärta fast den på balkongen ovanför. Det hade bara varit att klättra upp och göra inbrott om jag hade velat… och inte varit så himla klumpig. Det var nog mer så att jag råkade sätta fast den där och att mina vänner fick lyfta upp mig så jag fick ta ner piskan igen.
Efter att ha varit lärare ett tag nu, så bubblar det lite i mitt Indy-blod igen. Det väcktes liksom lite till liv när jag var och kollade på den där grävningen i maj. Jag tog då helt enkelt och sökte till Arkeologi C på distans från Högskolan på Gotland. Nu har jag kommit in och väntar på att kursen ska börja. Tyvärr får jag inte ledigt från jobbet för att åka med på fältkursen i 2 veckor, men jag ska få läsa mig till hur man gräver. Jag vet ju i och för sig det redan eftersom jag gjort det i en hel månad, men nu får jag lära mig en gång till. Idag fick jag hem min första kurslitteratur. Tyvärr är den på engelska, så det kan bli lite jobbigt att läsa. Men vaffan… Indy pratar ju också engelska!
Archaeological Theory Today av Ian Hodder… det blir nog grejer det! Det jobbigaste hittills med kursen är att stava till “archaeological”.
Igår fick ni ju en liten Jeopardy-uppgift. Svaret var 64 och här kommer frågan: Hur många myggbett har Elin på underbenen efter måndagens fotbollsträning?
Närmast rätt svar var Elli… och jag gissar att Susanne också var inne på rätt spår, lite underförstått.
Öhm, Calle ljög! Anders Svensson är inte alls med i “Fångarna på fortet”. Jag antar att han inte hade råd trots allt!
Tanken kanske inte var att Calle skulle ljuga. Han är ju ingen fotbollsspelare och gillar inte fotboll speciellt mycket. Då är det kanske inte konstigt att han förväxlar honom och Alexandersson när de svischar snabbt förbi i rutan.
Idag har jag sett två avsnitt av “Fångarna på fortet”. Jag kan nöjt konstatera att mina förväntningar inte har gått helt i botten. Jag kan också nöjt konstatera att la Boule fortfarande är med. Jag och Elli har haft lite diskussioner om huruvida det är bra att han har mer kläder på sig eller inte. Det är ju lite skönt att slippa se honom visa nästan allt, men det är ju liiiite hårdare med sumo-dräkt. Dessutom vill jag minnas att han hade coolare frisyr förr. Men man kan ju inte få allt.
Jag är inte helt förtjust i nya fader Fouras heller. Inte för att jag inte gillar att det är en ny, utan för att han försöker likna den gamla så mycket. Massa svamligt småprat, raggar på kvinnliga deltagare och nästan samma röst… han hade ju kunnat hitta på nåt eget.
I morgon är det massa fotbollsspelare som ska med och är det inte höjden att Anders Svensson har nästlat sig in här också!? Inte nog med att han verkar köpa sig en plats i landslaget match efter match. Nu verkar han dessutom ha köpt sig en plats i “Fångarna på fortet” med. Hur mycket pengar kan den här killen tjäna egentligen? Vad kostar det att vara med i “Fångarna på fortet”? Kan någon vara med och sponsra en plats till mig?
Jag tänkte köra lite Jeopardy med er. Ni får en finalfråga på en gång. Kom ihåg att det är jag som ger svaret och ni som ställer frågan!
Ämnet: Ondskefyllda ting
Svaret: 64
Ibland gäller det att kunna ta snabba beslut. Det är inte alltid som hjärnan kopplar i de lägena dock. Det blir liksom lite tilt. Igår på fotbollen var ett sånt tillfälle där det hade varit bra om jag kunnat reagera lite snabbare. Reagera gjorde jag väl i och för sig, men när bollen kommer i en viss höjd så är det liksom lite svårt att veta hur man bäst ska ta tillvara på läget. Ibland blir det så att man inte tar sig till att varken sätta dit huvudet eller foten alls, utan tar helt enkelt den kroppsdel som är närmast och i rätt nivå. Då kan det se ut så här dagen efter:
Märken efter bollens sömmar på revbenen helt enkelt. Jag kan ju säga att det inte blev mål för man får inte så mycket kraft när man försöker revbena in den. Det är också lite svårt att bestämma riktning på bollen. Däremot fick jag lite svårt att andas ett tag, inte så konstigt kanske, inser jag nu.
Jag missade ju premiären på “Fångarna på fortet” eftersom det var fotbollsträning. I morgon är träningen inställd, så då kommer jag ju få se i alla fall. Innan dess kommer jag försöka kolla på dagens avsnitt på tv4play, om det finns där. Elli tipsade om att reprisen är kl 00.10 också, men det känns inte riktigt som ett alternativ eftersom jag behöver gå upp kl 5 i morgon bitti.
Jag kom i alla fall hem i så pass god tid från träningen för att hinna se hur mycket pengar de vann. Jag har också läst Ellis live-blogg som hon förde under sändningen. Nu har jag liksom ändå stenkoll på dagens avsnitt, även om jag inte såg det. Tyvärr insåg jag i och med denna blogg att det är två lag som tävlar mot varandra. Det betyder att jag vet vilka som kommer vinna eftersom jag såg slutet… spännande! Men det gör inte så mycket. Det jag ser mest fram emot är ändå Gunde och hans:
Det är ju det som gör “Fångarna på fortet” så bra… och dvärgarna… och la Boule som slår i gong-gongen (om han är med?!)…och att Magnus Samuelsson är med. Åh, nästan så jag knappt kan vänta tills jag får åka hem från jobbet i morgon så jag kan lägga mig på soffan och kolla. I morgon blir det som fredagsmys tror jag. Det är ju dessutom lillfredag då!
I torsdags när vi var på personaldag testade vi ju qigong. Vi var ca 40 personer i lokalen. Varje gång vi skulle böja på knäna lät det som ett smatterband av alla stela lärarknän som knäppte. Jag var nog den enda som knäppte när vi skulle sträcka upp armarna i luften, mina axlar är inte som alla andras. Å andra sidan är inte jag heller som alla andra.
Idag lekte vi polacker. Vi tog varsin H&M-påse och åkte ut i skogen för att leta svamp. I och för sig kanske polacker mest plockar bär, men jag tror att de säkert tar sig en och annan svamp ibland också.
Att leta efter kantareller när man inte vet VART man ska leta efter kantarellerna är inte lätt. Hittills, sen vi flyttade till Karlstad, har vi alltid bara plockat kantareller när vi sprungit på dem när vi ändå varit ute. Då har man ju liksom inga förväntningar. Det hade vi idag! Det gick väl så där. Men lite svamp hittade vi i alla fall. Först åkte vi runt och gjorde småstopp i en timme. Sen stannade vi på ett ställe och gick runt i ca 40 min, när vi kom tillbaka till bilen upptäckte vi att det var där som kantarellerna gömt sig. De var inte speciellt många och inte speciellt stora, men vi tog dem ändå. Det vore ju hemskt om nån annan skulle få dem. Har vi tur kommer det räcka till varsin god macka i alla fall.
Jag tycker att det är synd att vissa svampar ska vara giftiga. Tänk vad mycket enklare det skulle vara om man bara kunde plocka och äta alla man såg. Jag tror att, om inga svampar skulle vara giftiga, skulle flugsvampen vara godast. Den ser i alla fall godast ut.
Det här är ju absolut ingen modeblogg som alla säkert förstått. Jag är absolut inte heller nåt modelejon som alla säkert förstått också. Det känns lite töntigt att lägga upp sin outfit, men jag måste bara få visa vilken himla snygg tröja jag köpte i Vingåker förra helgen:
Visst är den himla snygg!?
Igår har jag varit ute och shoppat ännu mer, så det kanske kommer fler “modeinlägg” en annan dag
Nu har jag väntat ända sen i våras på att “Fångarna på fortet” ska börja igen. Första avsnittet sändes visst för 20 år sen, sjukt! Då visar det sig att det kommer sändas på måndagar. Det är ju helt fel dag! Fredagar ska det vara! När jag väl hade lyckats smälta den första chocken av att jag kommer få sitta och se Gunde på måndagar istället för fredagar kom jag på att det är ju ganska bra. Det måste ju nämligen betyda att det kommer bli fredagsmys på måndagar också, eftersom “Fångarna på fortet” egentligen är ett fredagsprogram.
Sen kom den värsta insikten jag nånsin har kommit till: Jag har ju fotbollsträning vid den tiden på måndagar!!! Herregud, hur ska jag lösa det här!? Hur kan man lägga “Fångarna på fortet” samma dag som jag har fotbollsträning? Max, om du läser detta, de 6 närmaste måndagarna kommer jag nog tyvärr inte komma på träningen! Eller så får jag väl helt enkelt inse att jag kanske inte kommer dö utan “Fångarna på fortet”, men jag är faktiskt inte helt övertygad.
I värsta fall får jag göra ett eget “Fångarna på fortet”. Kanske man kan ha ett “Fångarna på fortet”-tema på träningarna. Eventuellt kanske man kan se programmet på tv4play nån gång också. Annars är detta helt klart ett alternativ:
Muuuuums! Glass, banan och chokladsås. Sånt gott fika får man när man inte är så förtjust i bullar, mmmmm!
Den övergående sockerkicken gör dock att jag vill sova, men vad gör det när det är lördag eftermiddag och jag är ledig?
Jag som smorde och smorde med det där myggmedlet igår, till och med strumporna fick sig en omgång. Det fanns ett ställe där jag inte kom åt… i örat! Inte ett speciellt trevligt ställe att ha ett myggbett på. Nu lyser det ena örat som ett stoppljus, supersnyggt.
Är nyss hemkommen från match på Råtorpsvallen. Gick väl lite sisådär idag, men i alla fall bättre än sist.. för mig i alla fall. Men vi förlorade. Tyvärr har vi alldeles för fotbollsintresserade mygg på Råtorp för att det ska vara behagligt att vara där. Nästan så det inte var värt att spela egentligen. Men som tur är tycker de inte om myggmedel, så om man smörjer in sig och strumporna får man vara lite ifred ett tag.
Jag hatar att förlora, speciellt när det andra laget blir så himla glada. Då känner jag bara för att glidtackla nån… eller roundkicka nån kanske. Kom att tänka på ett youtube-klipp jag såg för ett tag sen när jag tänkte så. Det här är ju ganska coolt, jag som har svårt att ta en boll med foten som kommer i midjehöjd liksom. Kanske ska träna lite på detta så jag kan vara riktigt, riktigt aggressiv.
Idag kan man säga att jag blivit riktigt välmotionerad. Vi har haft personaldag i Mariebergsskogen. Jag började dagen med en powerwalk dit. Sen började det hela väldigt lugnt och bra med avslappning och mindfulness. Jag var så himla duktig på mindfulness att jag höll på att somna där jag satt på en hård bänk och helt rak i ryggen utan ryggstöd. Det var tur att jag lyckades vakna till annars hade jag väl dunkat ner i golvet.
Vi fick också prova qigong, träna med gummiband och en trevlig walk and talk-promenad genom parken.
Dagens höjdpunkt var dock att prova på att paddla kajak. Det var inte så läskigt som det ser ut… eller jag förstod egentligen inte innan varför folk var lite nervösa. Men så fort jag satte mej i insåg jag att det var rätt vingligt. Men jag klarade mej utan både hela och halva eskimåvändningar. Det enda missöde som höll på att hända var att jag var centimetrar från att köra in i Hanna. Tur att hon hade balans så hon kunde putta bort mej och att hon gjorde det så snällt att jag inte välte. Paddla kajak är nåt jag absolut skulle vilja göra igen och lite längre.
Efter kajaken tog jag mej en promenad till stan och hämtade Dogge på Calles kontor. Idag tyckte Calle att Dogge var stor nog för att få följa med till jobbet. Det gick lite bra. Calle var ganska tacksam, tror jag, att jag tog Dogge och traskade hem med honom. Sen intog jag soffläge ett tag. När Calle kom hem åkte vi till Skutberget. Först gick jag 3,5 km med Dogge och sen tänkte jag försöka mej på en joggingtur med honom också. Så vi tog 3,5 km igen, fast med lite joggingfart. Dogge var riktigt duktig och förstod ganska snabbt att det inte var en lekinvit när jag sprang och att jag då inte ville att han skulle bita i kopplet och att man inte fick kissa när man joggar. Tror han tyckte det var lite jobbigt, nu är han tokdäckad. Det ska bli riktigt najs när han lärt sig att orka springa lite snabbare och längre så man kan få sällskap. Vem blir inte glad och får massa energi av att få se två små söta hundöron vippa runt bredvid sig?! Titta vad söt han är när han springer:
På tipspromenaden på mammas 50-årsfest kom Calle på 2:a plats. Han vann ett par mycket vackra kalsonger. Se och njut, för det gör jag!
Jag kan gå som en larv, men det är ganska jobbigt och smärtsamt för baksidan på mina ben… men jag kan!
Jag trodde, att när jag slutade gymnasiet, att jag skulle slippa det här med skolfoto… men icke! Idag tvingades jag alltså att kliva in i en suspekt, liten husvagn som parkerade på skolgården och bli fotograferad. Det tog typ 10 sekunder och blev säkert inte bra alls. Alla säger alltid att de ser så tillgjorda ut på såna bilder, men så blir alla alltid bra, förutom jag. Nu är det bara att hålla tummarna för att vikarier slipper vara med i skolkatalogen!
Antagligen kommer det se ut nånting sånt här:
Tidigare i år skrev jag om mormors sms-kunskaper här. Mormor är ju faktiskt ganska duktig på att smsa, så länge inte T9 krånglar. Det gör det ibland för henne. Här skulle hon smsa mamma och be henne att hälsa till Robert och Louise. Tydligen ligger inte namnet Louise inne i T9, men måste säga att mormor är väldigt kreativ:
“Skönt höra det gått bra här verkar det bli åska ha det så trevligt och hälsa robban och flickan går ej att skriva namnet kram”
Nu har mormor fått en kurs i hur man kan slå av T9 när det inte funkar som hon vill. Här näst kanske hon ska få en kurs i att sätta ut punkter
Folk tycks tro att jag inte törs hålla i en kräfta, bara för att jag inte visade upp det på bild. Men okej, här kommer bildbevis:
Förra helgen när vi var i Äppelbo på 50-årskalas var det 2 saker det skämtades om i dagarna två. Det ena var om alla miljarder tomater som blev över från festen… det andra var Äppelbo-ordet “skräppu”. En vecka senare lyckades även Calle få veta vad det betyder och alla skämt fick en helt ny glans i Calles ögon.
Det här var också helgen som jag, Calle, mamma, pappa, Martin, Julia, Robert, Louise, Louises pappa Bosse och mamma Marianne samlades i Fiskeboda, vid Hjälmarens strand, för att fiska kräftor.
Direkt när jag och Calle kom fram åkte vi ut för att lägga ut mjärdarna. Här ror Robban och Lussan. Det funkade inte alltför länge att ro i par dock.
Det funkade inte så bra för pappa och Dogge att ro i par heller.
Helgens sötaste outfit stod Julia helt klart för!
Efter vi lagt i mjärdarna spelade vi lite beachvolley med Robert och Lousie. Det blev så himla varmt så vi var tvungna att bada lite också. Det var faktiskt riktigt skönt i vattnet. Så skönt vatten finns det inte i Karlstad.
Vid 8-tiden på lördag morgon åkte vi ut för att ta upp mjärdarna. Se vad mysigt, disigt och Bullerby-aktigt det är:
Vi fick upp värsta kung-fu-kräftan. Vi döpte honom till Gunnar.
Julia var så himla modig och vågade hålla honom. Kolla klorna!
Lussan var inte riktigt lika hård som Julia, när det gällde att hålla i kräftor.
Efter vi fiskat upp alla kräftor åkte vi till Vingåker outlet och shoppade lite, medan papporna kokade kräftor. Efter allt fyndande tog jag, Calle, Julia och Martin en fiske/sola-båttur. Det var så himla skönt väder ute, så vi passade på att lägga till vid en klippa och bara ta det lugnt och ha det gött.
Killarna kastade och kastade med sina spön, men fick inget alls. Jag ville så klart visa hur det skulle gå till, så jag tog över spöt. Efter kanske 5 kast, fick jag napp. Dagens enda napp! Ett trasigt, halvt musselskal! Det är faktiskt riktigt skillat att få upp ett sånt på kastspö!
På kvällen var det självklart dags för kräftskiva med nyfiskade, nykokta Hjälmarkräftor!
Julia fick den stora äran att äta upp Gunnar. Han var så stor att Julia knappt orkade äta några fler kräftor sen. Gunnar var säkert pappa till alla andra kräftor och hade säkert jordens största kräft-skräppu.
Vi hade en snäll variant av fyrverkerier med oss:
Detta måste helt klart bli en årlig tradition!
Use the form below to search the site:
Still not finding what you're looking for? Drop a comment on a post or contact us so we can take care of it!
A few highly recommended friends...
All entries, chronologically...
Senaste kommentarerna