I morse upptäckte vi att grannens tjur hade smitit. Jag tänkte ha vänligheten att locka in den i hagen igen, så jag traskade ut med ett paket knäckebröd i handen och i Calles alldeles för stora gummistövlar. Mina stod i andra hallen, så de kändes för långt bort. Jag tänkte ändå att det skulle bli en lätt match. Jag kände mej lite som en bull whisperer.

Det goda modet försvann rätt fort. Han ville bara äta mitt knäckebröd om jag stod still och höll det precis under nosen. På det sättet kom han inte många meter. Jag fick ge upp och gå hem.

img_0099 img_0100

Och när jag kom hem höll gräsklipparen på att smita också. Den var dock lättare att få fatt på.

img_0102

 

Efter detta fick jag följande sms av ägaren:

img_0110

Jag vet fortfarande inte om det är brodern eller tjuren som gillar svarta bananer. Ingen av dem verkade överförtjust. Vi gick där och lockade, föste, ropade, lirkade och svor i en timme innan vi gav upp. Jag gick till och med ner mej i ett dike. Tjuren är dock fortfarande på fri fot, men nu har mörkret lagt sig, så nu ser vi den inte längre. Och det man inte ser, finns väl inte?! Och jag får väl ge upp titeln som bull whisperer också.