Ikväll var det min tur att lägga Nils.

Jag: God natt min goding!
Nils: God natt snygging! God natt min glittrande, skinande mamma!

Snacka om uppåt-puff när jag ligger där och känner mej riktigt risig, eftersom han och Lina smittat mej med nåt skit. Han kan de rätta orden när:

  1. Jag har ögoninflammation och det högra ögat är jätterött.
  2. Jag har antagligen mörka ringar runt ögonen eftersom Lina sovit dåligt pga hosta de senaste nätterna… och därmed har jag sovit dåligt.
  3. Jag är superhes och jag orkade läsa ett uppslag i godnattsagan (som egentligen inte är någon godnattsaga utan en faktabok om dinosaurier… en faktabok för vuxna… som vi läst säkert 15 gånger)
  4. Jag har i alla fall inte duschat det senaste dygnet… och typ ett dygn till.
  5. Jag känner mej allmänt snortjock i huvudet.

Då kommer han alltså med dessa ord, men SEN, sen när jag tänkt på det en stund blir jag lite osäker. Är jag glittrande och skinande just för att jag INTE duschat på ett tag och är liksom lite sådär flottig ni vet?
Eller har han lärt sig ironi?
Vilket som skulle vara lika bra… en komplimang eller en ironisk 4-åring! Guld!

Men så precis när han ska somna frågar han: Kommer du ihåg vad du är mamma?
Jag: Glittrande och skinande?
Nils: Ja, det är du!

Så jo, den lille grabben kan ge uppåt-puffar han.