Sommarrodeln i Rättvik var verkligen sjukt kul. Banan var 725 m lång. Första gången fick jag åka själv. Se vad nervös jag ser ut:
Kanske inte ser så nervös ut i och för sig, men jag dolde det väl. Det tog mig kanske 5 minuter att ens våga köpa biljetten, ytterligare några minuter att våga sätta mig i liften. Här ser jag faktiskt lite rädd ut, förutom när jag skrattar åt killen som inte lyckas haka fast mig. Här ser ni kanske 2/3 av liftbanan, ganska högt med andra ord:
När jag väl kom upp och blev lugnad av killen som satt där att man faktiskt inte kan ramla av banan om man inte lutar sig åt fel håll, vågade jag lätt åka ner. Ni får inte se när jag åker för Calle filmade mitt långsamma åk. Det ser inte så coolt ut. Dessutom tar det hundra år att lägga upp en film upptäckte jag efter den här första.
Efter första åket lyckades jag efter mycket tjat och många “snällaaaaaaa!!!” övertala Calle att åka han med. Calle är ju inte så förtjust i höjder, men man tänkte ju faktiskt inte på att det var så högt när man väl åkte. Då såg man ju bara banan. Vad jag inte tänkte var ju att man såg hur högt det var på väg upp i liften. Men himla vacker utsikt över Siljan var det i alla fall! Calle kanske inte njöt lika mycket som jag.
I rodel spöade jag i alla fall Calle med hästlängder. Han hade inte fattat att man kunde gasa. Jag åkte så fort att jag faktiskt trodde jag skulle flyga av banan, för jag hann inte ens luta mig åt nåt håll ett tag. Det var ett riktigt världsklassåk, skulle jag själv säga. Jag hann ner och se nästan hela Calles åk, fast vi startade samtidigt. Han tyckte dock att farten var lagom och jag tror knappt att han behövde bromsa i mål. Han hade nog klarat sig utan rodel.
Senaste kommentarerna