Det är läppen som är i vägen

Det är läppen som är i vägen

Under hela helgen har jag haft svårt att äta och sova. Har ni nånsin sett en så stor blåsa nån gång? Det går liksom inte att ligga skönt i sängen med det där monstret i munnen. Det går nästan inte att prata. Så jag tänkte bara att skulle förvarna er lite, att om ni träffar mej, om jag pratar lite sluddrigt, så är jag inte full. Det är bara läppen som är i vägen.

Idag var jag på Apoteket och hittade bedövningskänsla. Vilken känsla! Tyvärr sluddrade jag fortfarande ändå.

Kanske inte det man i folkmun kallar mysigt… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 47

Kanske inte det man i folkmun kallar mysigt… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 47

Nils åkte på magsjuka i natt. Idag har han och jag legat i sängen och tagit det lugnt hela dagen.

Nils: Om du blir smittad nu mamma, då kan du få kräkas i min hink, så kan vi kräkas tillsammans. Det blir ju mysigt.

Inte riktigt min definition av mysigt kanske men…

Livet på landet

Livet på landet

Hemma hos oss brukar glassbilen komma varannan fredag. Vi väntar på den eftersom det är det enda stället vi hittat laktosfri sandwich på. Den kom inte förra fredagen, så vi tänkte då att det var dags idag. Vi väntade och väntade. Vi väntade så intensivt att Nils tillslut “hörde” glassbilen varannan minut.
Jag tänkte att det var lika bra att googla när den kan tänkas dyka upp. Det känns låååångt!

En mycket modig mamma… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 46

En mycket modig mamma… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 46

Idag när vi matade korna, som omtalades häromdagen, hände nånting utöver det vanliga. Den ena kon råkade få med sig Nils vante i munnen när hon skulle ta brödbiten han hade. Det blev lite väl mycket spänning när vi stod och tittade när hon försökte ta sig ett provsmak… och ännu mer spännande när även tjuren kom och slickade på den och försökte klura ut huruvida den gick att äta.

Tillslut kände jag att jag var väl tvungen att försöka få fatt på vanten. Där kunde den ju inte ligga och det hade ju blivit väldigt jobbigt om de faktiskt tillslut bestämde sig för att äta en galonvante. Jag vet inte riktigt hur en komage tar till sig en sån vante. Dessutom är den nästan ny.
Jag bestämde mej i alla fall för att rulla in i kohagen för att hämta den. Rulla gjorde jag för att jag inte vågade öppna stängslet ifall korna då skulle passa på att smita. Rulla gjorde jag väldigt bra, precis så nära den första kobajsen att jag var millimeter ifrån att snudda. Sen fick jag lite ångest, tänk om inte tjuren ville att jag skulle rycka vanten precis framför mulen på honom. Jag tror dock att han kände sig lite lättad, eftersom han ännu inte hade bestämt för om vanten var farlig eller inte.
Sen rullade jag lika graciöst (som ett kylskåp) ut igen till en mycket imponerad Nils, som var rädd att hans mamma skulle bli stångad och funderade på hur jag inte kunde vara rädd (jag hade lite samma känslor som honom, även om jag nu haft närkontakt med tjuren förut).

Idag var jag hjälten!

Inga friska tänder här inte… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 45

Inga friska tänder här inte… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 45

Nils är förkyld. Han är extremt noga med att inte använda sin Theramed-tandkräm just nu. Det står “För starka och friska tänder” och Nils och hans tänder är ju förkylda just nu. Så vi får använda en annan tandkräm tills han är frisk igen… och säger han så, så är det väl så.

 

Att handla kläder till en brontosaurus… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 43

Att handla kläder till en brontosaurus… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 43

Den stora konflikt som pågått mellan mej och 4-åringen i ett par veckor är angående huruvida det är lätt att handla kläder till en brontosaurus eller inte. Nils fick en skiva med dinosaurielåtar med Pappa Kapsyl i julklapp. En av låtarna handlar om en som ska köpa kläder till sin brontosaurus och att det inte är lätt… eller är det lätt?! Nils påstår att han sjunger att det är lätt, jag menar att han sjunger att det INTE är lätt. Så säger vi våra meningar några gånger, varje gång vi hör sången… fortfarande utan att komma överens. Numer vill Nils inte höra den sången, för han blir så irriterad att jag är så envis.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=1BYmgoMfFSU[/youtube]

Jag å andra sidan, är bara lycklig att det är den största konflikten vi har just nu och inte något allvarligare. Liiite mindre lycklig är jag åt följande låtar som suttit på hjärnan de senaste veckorna. Men jag får väl helt enkelt inse att det kommer dröja några år innan jag får en vuxenlåt på hjärnan igen.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=yjsSCZt38VA[/youtube]

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=qcya2EbAN_I[/youtube]

Gud, va faaan!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 42

Gud, va faaan!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 42

Igår och idag har följande uttryck slunkit ur Nils några gånger: “Gud, va faaan!”.

Så har vi pratat lite om att svära och att det är fult. Att tomten inte gillar det och att morfar absolut inte gillar det.
Nils: “Jag ska inte svära till morfar… och inte hemma heller nåt mer. Men vet du vad Lina gör när du inte hör? Hon svär!!!”

Stilleben… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 41

Stilleben… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 41

Vänner till mej lägger då och då upp bilder på vackra stilleben från sina hem… ännu mer nu i jul. Jag blir lite avundsjuk och har inte alls sån kreativ touch. Men sen igår, insåg jag att även om inte jag har den kreativa touchen, så finns det andra i hemmet som har det. Efter att faktiskt ha öppnat ögonen hittar jag här och där små kreationer.

Lina har fått en idé om att det är vackert att sätta in skedar under högtalaren vid tvn.
Vet inte riktigt om jag håller med, men kreativt är det i alla fall.

Jag borde kanske sluta vara avis på andras stilleben och njuta av de som finns här hemma, istället för att tycka att det är leksaker utspridda överallt.

Pokémani… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 40

Pokémani… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 40

Här hemma råder pokémonmani hos en viss 4-årig pojke. Det är typ det enda han ser på ipaden numer. Han sjunger pokémonsånger. Han har en egen pikachu, som egentligen är en gul plastfotboll. Nästan ALLT handlar om pokémon.

Förra veckan, under en vab-dag, kallade han mej Serena under en hel dag. Själv lystrade han bara till Ash. Lina gick under namnet Zoe, men hon var inte så bra på den leken konstaterade Ash och hon lyssnade aldrig när han ropade efter Zoe. Ash låg och mös med Pikachu under en filt halva dagen (den gula plastfotbollen alltså).

Pikachu har för tillfället åkt på time out i garderoben. Den hittade på alldeles för mycket bus och attackerade oss alldeles för många gånger för att det skulle kännas ok.

Det är inga fel alls på fantasin. Det får en väl ändå se som nåt positivt mitt i allt pokémonprat. Nåt mer positivt är den här otroligt vackra teckningen han gjort. Jag är impad, jag hade inte gjort det bättre.

Bröllopsdag nr 8

Bröllopsdag nr 8

Idag firar vi 8-årig bröllopsdag. Jag sitter hemma i soffan med ett glas bubbelvatten. Calle sitter på kontoret. Klockan är 21.48. Mysigt värre!

Varje bröllopsdag kallas något. I år är det gummibröllop. Varje år brukar jag försöka köpa nåt på temat. I år blev det… trumvirvel…. gummibjörnar!


Calle är möjligtvis lite mer romantisk och har skickat hem väldigt vackra blommor. Men det är fusk. Det var inget gummi alls i dem.

Ett tag funderade vi på att fira med ett annat slags gummi. Det finns tydligen glow in the dark till och med. Men sen tänkte vi kanske nej… Ni vet att jag bor på landet. På landet är det väldigt mörkt, när det är mörkt. Tänk då hur det skulle se ut som vi hade glow in the dark och nån skulle se mot vårt fönster. Det skulle ju se ut som en fyr typ. Folk skulle undra. Det är bättre med gummibjörnar… och ev har vi väldigt mycket för höga tankar om hur starka glow in the dark kan vara.

Lite bröllopsbilder känns som på sin plats här också.

Vad gör man inte för lite sällskap? … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 39

Vad gör man inte för lite sällskap? … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 39

Nils har haft feber sen i måndags kväll. Idag är det måndag igen. Väldigt många dagar inne i huset med andra ord.

Vi har ju fått möss i huset. Idag kom en kille ifrån Nomor för att kolla vart de möjligtvis kom in och höll hus. När grabben står med huvudet upp i taket för att kika på vinden kommer Nils på den briljanta idén (killen trodde säkert han var safe där uppe en stund, efter det att Nils redan tjatat hål i huvudet på honom om ditt och datt) att han ville visa sitt rum. Så han bjöd in killen på sitt rum. Muskillen var artig nog att tacka ja och Nils visade stolt upp sitt rum och alla sina grejer, med stor inlevelse och ljudeffekter, tills jag tyckte att nu var det alldeles nog. Då tyckte Nils att jag skulle visa mitt rum.

Jag ska inte säga att jag var frestad att visa mitt rum direkt, men det var läääänge sen jag träffade folk…

I alla fall, när Nils frågade om han fick visa sin gitarr (som han fick när han fyllde år), då la han benen på ryggen. Smart drag! Jag hade tyvärr inte samma val.

Nu är det höst!

Nu är det höst!

Nu är det med all säkerhet höst. Jag gillar höst. Det är kallt, löven är gula, naturen är vacker och luften är klar. Det allra säkraste tecken på höst och kallare väder verkar dock vara att hyresgästerna är tillbaka… eller åtminstone en, än så länge. Det rasslar och trippar i mellantaket. Jag väntar med olustig spänning på vart den första synliga ska dyka upp. Möss var verkligen mycket sötare innan vi hade med dem att göra. Jag gillar inte möss. 

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Alltså, hur många inombordsutbrott kan en få innan en får hjärtinfarkt eller att det pyser ut genom öronen? Varje läggning med Lina tar mej 5-10 inombordsutbrott närmare vad det nu är som händer i alla fall.

När Calle lägger Lina tar det typ 5 minuter. Han stryker henne över ögonen när hon dricker sin mjölk och sen somnar hon.

När jag lägger Lina äter hon sin mjölk och jag stryker henne över ögonen och så somnar hon… tror jag! ALLTID, tror jag det! Sen går det 1-2 minuter, sen hittar hon en magisk extra energi. Då hon tar sin lilla pluttiga hand och snabbt som blixten sliter hon ut nappen och kastar iväg den. Hinner jag då inte med och hon hör hur den landar på golvet, DÅ… DÅ är det kört. Då finner hon så mycket extra energi att hon vaknar helt igen. Landar den inte på golvet, då hittar hon sakta, sakta lite energi, tills hon är vaken igen. För får hon tillbaka nappen, kastar hon den snart igen. Får hon inte tillbaka nappen, då vaknar hon därför.
Sen flyger det nappar hejvilt. Så många nappar att mitt napplager på 5-6 nappar tar slut… två gånger tar det slut. Och varje gång jag måste samla ihop dem från golvet igen. DÅ vaknar hon en aning.
Det är då alla mina inombordsutbrott bubblar!
Det är då jag överväger att knacka henne lite lätt på nåt bra ställe i huvudet. Det är då jag letar nånstans i minnet efter om jag inte hört nåt om nån punkt på kroppen som gör att en somnar så fort nån klämmer där. Det är då jag funderar på att strypa ut henne, ni vet, bara strypa lite, så hon liksom somnar.
Men sen, helt magiskt, oftast minst 40 minuter senare. Då somnar hon.

Och DÅ, just DÅ, då är hon faktiskt inte ens söt när hon sover… men sen går det en halv minut, och sen blir hon ganska söt igen.

img_0177

Som en reversed skalbagge

Som en reversed skalbagge

Alltså, typ det värsta som kan hända på natten, är att jag råkar hamna på magen när jag sover. För hamnar jag på magen, då tar jag mej knappt tillbaka… lite som en skalbagge, fast tvärtom. På nåt sätt protesterar ryggen och det gör så sjukt ont och tar alla krafter att vända mej tillbaka. Innan graviditeterna var det min favoritställning. Under graviditeten gick det inte att sova på mage av förklarliga anledningar… och nu går det inte av oförklarliga anledningar.

Så inte nog med att barnen snurrar och stör en på natten, så har de dessutom sett till att jag inte kan sova på mage. Jag tror jag ska träna Lina i att vända runt mej tillbaka när hon märker att jag hamnat på mage.. eller ännu bättre, träna henne lite som en sån där hund som kan förutse epilepsianfall, fast träna henne i att väcka mej när hon märker att jag är på väg att snurra över.

Elin – the bull whisperer

Elin – the bull whisperer

I morse upptäckte vi att grannens tjur hade smitit. Jag tänkte ha vänligheten att locka in den i hagen igen, så jag traskade ut med ett paket knäckebröd i handen och i Calles alldeles för stora gummistövlar. Mina stod i andra hallen, så de kändes för långt bort. Jag tänkte ändå att det skulle bli en lätt match. Jag kände mej lite som en bull whisperer.

Det goda modet försvann rätt fort. Han ville bara äta mitt knäckebröd om jag stod still och höll det precis under nosen. På det sättet kom han inte många meter. Jag fick ge upp och gå hem.

img_0099 img_0100

Och när jag kom hem höll gräsklipparen på att smita också. Den var dock lättare att få fatt på.

img_0102

 

Efter detta fick jag följande sms av ägaren:

img_0110

Jag vet fortfarande inte om det är brodern eller tjuren som gillar svarta bananer. Ingen av dem verkade överförtjust. Vi gick där och lockade, föste, ropade, lirkade och svor i en timme innan vi gav upp. Jag gick till och med ner mej i ett dike. Tjuren är dock fortfarande på fri fot, men nu har mörkret lagt sig, så nu ser vi den inte längre. Och det man inte ser, finns väl inte?! Och jag får väl ge upp titeln som bull whisperer också.

Behöver tips på undanflykter, please!

Behöver tips på undanflykter, please!

Ok, jag gjorde ju ett försök till att börja träna för ett tag sen. Det gick ju ganska bra, tills jag blev sjuk, sen kom jag aldrig in i det igen. Ok, jag blev sjuk efter första löpturen, så det kanske inte var så mycket att komma in i igen. Sen gick mina skor sönder. Då går det ju inte alls att springa.

Nu är jag frisk och har skaffat nya skor. Så vad finns det för undanflykter nu?

img_0097

Ingen som tar ungarna när Calle jobbar på carporten. Nope, det funkar fint att träna backintervaller på baksidan på gården. Så fint att jag ville kräkas. Är det bara att bita ihop att köra på nu eller finns det nån som kan ta mej ur det här?

img_0098

Får väl i och för sig erkänna att det känns riktigt bra när illamåendet lagt sig. Och ja… visst hade det kanske varit bra om jag hade krattat istället. Men nu hade jag ju ursäkt för att slippa undan… måste ju komma igång med träningen.

En solnedgång av sällan skådat slag

En solnedgång av sällan skådat slag

Här hemma byggs det carport. Till helgen ska det bli regn och nu måste taket upp över virket som inte vill ha regn. Calle sliter på och jag försöker hålla barnen nån annanstans. Relativt bra arbetsfördelning.

Har ni sett en sån vacker solnedgång nån gång? Nä, jag tänkte väl det!

img_0079 img_0080

Vad ända in i…?!

Vad ända in i…?!

Idag kastade jag en blick ut genom fönstret. Vet ni vad mitt högra öga skådade? Det vänstra. Nej då, jag hade dock en lärare på högstadiet som hade kunnat svara så på den frågan.

Men i alla fall, när jag tittar ut genom fönstret så får jag mej en ordentlig chock. Jag får nämligen syn på detta:

img_0066 img_0067 img_0068

Ser ni vad han har på sig? Han får syn på att jag försöker smygfota honom där mitt i och försöker röja undan bevisen, men inser nog att det redan är försent.

Nu nynnar han ibland på Rubins OCH han har snott Nils keps, som han i sin tur har snott av Lina. Jag ska nog köpa en egen åt honom… och en tröja… och kanske en skiva. Det blir nog bra det här.

Jag undrar fortfarande hur det gick till… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 35

Jag undrar fortfarande hur det gick till… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 35

Idag var det dags att städa Nils rum. Det har sett ut som en fyra, fem tromber har gått fram där länge nu. Nils var lagom behjälplig och la sig på sängen för att skriva lite istället. Med jämna mellanrum kom han och frågade vad han hade skrivit med sina små krumelurer. För det allra mesta: absolut ingenting, inte ens en bokstav… eller möjligen en, men inte mer.

Efter att ha bett honom hjälpa till sjuttioelva gånger kom han med den här sidan i boken och frågade vad det stod:

IMG_9919

Jag: Det står “mamma, nu ska jag hjälpa dej att städa!”
Nils (ser fundersam ut i en halv sekund och sen skiner han upp): Ja, men va bra! Då är det väl bäst att jag gör det nu då!

Sen började han städa! Vad hände där? Och framförallt; skulle det kunna funka på att lära honom att ta på sig strumporna själv också?

De där eländiga gröna blodkropparna… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 34

De där eländiga gröna blodkropparna… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 34

Så var det dags för första vabben. Nils var riktigt risig när han klev upp i morse. Hostig, snorig, hes och svullen i halsen. Enligt honom själv så var problemet:

“De vita blodkropparna äter inte upp de farliga, gröna blodkropparna!”

Det hör ni ju själva, att det kan ju aldrig vara bra! Så helt klart vabläge i väntan på att de vita blodkropparna hunnit äta upp alla gröna blodkroppar.

Äntligen lite Dalaluft

Äntligen lite Dalaluft

Så äntligen tog vi oss iväg en helg till Dalarna, men hela sommaren hann nästan passera. En jättemysig helg, som borde ha varit längre. Två nätter i mammas och pappas stuga, bärätning (för vissa), trädröjning (för vissa) och bara vara (om man inte hade haft en röjarLina att ränna efter). Lite bilder för den som vill:

IMG_9849
Efter en lång biltur var det skönt att komma ut och sträcka på benen.

IMG_9850

IMG_9856
Nils tyckte att trädet med gubben såg läskigt ut. Lika bra att röja bort det, efter att ha försäkrat sig om att det inte skulle börja prata med honom under tiden.

IMG_9859
Lina spenderade en stor del av tiden vid lingonstubben

IMG_9861 IMG_9865
“Åt vilket håll ramlar den mormor?”

IMG_9866
Sen Nils var på Svenne Rubins för 3 veckor sen har han bott i sin Rubins-keps… eller hans har redan gått sönder och nu är han inne på Linas (som utan protester lånade ut sin 😉 ).

IMG_9868
“Fiskar” lite i dammen

IMG_9869
Nils och en skadeskjuten morfar
IMG_9872

IMG_9873

IMG_9877
Vid Björnstenen. Nils pekar ut vilken nalle som är hans.

IMG_9882
Vi hälsar på i trollgrottan från trollbröllopet. Tyvärr hade trollgrottan förvandlats till en stuga igen, men det var spännande ändå. Lite läskigt var det allt om nåt troll skulle komma gående och med lite tur kunde man hitta kvarglömt trollguld.

IMG_9885

Score! Dock inte utan en viss oro att ett troll skulle komma och vilja ha tillbaka dem.. som ni kanske ser på ansiktsuttrycket.

Hur man snyggt tar sig ur en knipa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 33

Hur man snyggt tar sig ur en knipa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 33

Vi är ute och går. Nils har länge velat testa ett rönnbär som är moget, eftersom han konstaterade att de är väldigt sura när de inte är mogna. Egentligen vet han ju att de alltid är sura, men han måste ju ha nåt att tjata om… det hör ju liksom till när man är trotsåring. Idag såg de ganska röda ut och jag tänkte att det är väl lika bra han får ett så är det tjatet ur världen.

Nils: Idag tänkte jag prova att äta ett rönnbär.
Jag: Ok, vi kan ta ett när vi kommer till farbror Rune.
Nils: IDAG!?!?
Jag: Javisst..

Vi går tyst ett tag. Några minuter senare:

Nils: Sen när vi kommer till farbror Rune ska du säga till mej att jag inte ska äta nåt rönnbär idag.
Jag: Men du får det.
Nils: Nej, du ska säga till mej att jag inte får det!
Jag: Ok!

Vi kommer till farbror Rune och Nils tar ett rönnbär och tittar på mej:
Jag: Nils, du får inte äta det!
Nils (blir arg): Men jag VILL äta det! Nu gör jag det!
Jag: Ok!
Nils (tittar surt på mej): Men mamma, nej! Du ska säga till mej att jag inte får äta det!

Jag talar om för Nils att han inte får och han blir argare och argare för att han inte får. Tillslut låtsas han att jag råkar slå det ur hans hand. Han gråter en skvätt!

Nils: Dumma mamma, nu kunde jag inte äta det!
Jag (aningen förvirrad vid det här laget): Ska jag hämta ett nytt?
Nils: Nej, nu är det försent.. tyvärr!

Sen traskar han glatt vidare. En hade ju kanske tycka att det vore lättare att bara ha sagt att han inte ville ha ett… men inte när en är trotsåring. Då var nog det här den enklaste vägen ur en rejäl rönnbärsknipa.

Det är inte lätt när det är svårt…

Det är inte lätt när det är svårt…

Jag känner mej inte jättesmart eller vidare vaken, när jag sitter och muttrar för mej själv över hur lite sourcreamchipsen smakar, för att senare (efter typ halva skålen) konstatera att jag inte äter sourcreamchips utan lättsaltade. Oflyt! Men annars är det en rätt hyfsad lördag….

In som en gammal mamma.. och ut som en ny

In som en gammal mamma.. och ut som en ny

Klippte mej idag. Frisören tyckte det var en kul grej att ta en bild före och en bild efter. Nu ser jag hur illa det såg ut före… och antagligen anledningen till att jag alltid hade knut i nacken. Nu känner jag mej lite fräschare.

Det påstås att det åkte av så mycket hår att det hade räckt till en kudde. Det tvivlar jag inte på. Jag är ganska säker på att vågen skulle visa på minst ett kg mindre om jag vägde mej.

IMG_9505

IMG_9506

Blixten

Blixten

Idag var det första gången på säkert snudd på 2 år sen, som jag var ute och sprang. Jag flög fram som en oljad blixt i spåret med solen som mitt sällskap. Ok, till att börja med kändes det som att jag skulle dö i spåret, men när jag hade kommit över det och utmanat mej själv att öka, så var det ju faktiskt inte så farligt. Fast konstigt nog hade jag förträngt att man blir svettig och att man flåsar när man springer.

Ni ser, flashigt eller hur!? Ni förstår vad folk skulle ha undrat (om det hade bott så mycket folk här), om det var blixten de såg när de såg nåt orange glimta till i skogen.

IMG_9449

Vilken pokémon har minst humor?

Vilken pokémon har minst humor?

Jag hittade den här bollen i hallen:

IMG_9329

Nån mer än jag som tänker “pokéboll”? … Just det, tänkte väl det!

I alla fall, så tänkte jag: “pokéboll!” och plockade upp den, sprang in till Calle och kastade den på honom och ropade “KÖR POKÉBOLL!”.

Calle, som var helt inne i ett spel, tittar upp på mej (inte helt glatt), kastar tillbaka bollen (lite hårdare än nödvändigt) och muttrar nåt om pokémon och pokéboll.

Det är bra med vin… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 32

Det är bra med vin… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 32

Linas ena sko försvann nån gång vid lunchtid. I eftermiddags åkte vi till stranden. Jag letade, som en tok, efter Linas sko, men hittade den inte. Hon fick åka utan skor.
Vi kom hem. Jag letade vidare efter Linas sko. Hittade den inte. Hittade andra av Linas udda skor dock… alltid nåt.
Jag gav upp!

Efter läggdags ska vi ta lite vin som blev kvar sen middagen… det blev så lite kvar i flaskan efter lite vin, så det var lika bra att ta allt. Tur var det, för när jag öppnar glasåtervinningslådan och ska slänga flaskan ligger skon där. Vin är bra!

Sen blev det vin på balkongen, ända tills getingarna jagade in oss, för att vi försöka måla staketet utanför deras bo. Tycker att det borde ligga i deras intresse också att ha ett fint staket, men tydligen inte.

Meeeeen… vi har vin och skon är hittad.

IMG_9327