Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

I helgen skulle jag få en välförtjänt barnfri helg. Jag säger inte att det inte är kul att vara hemma med mina barn, men ibland kan även den bästa behöva en liten paus. Idag hade jag definitivt behövt en paus. Men så tänkte inte barna riktigt.

Den här “barnfria” dagen har jag byxorna fulla med snorspår… och NEJ, det är inte ens mitt eget snor.

IMG_7515

Jag har, enligt min ringa åsikt, byggt en mycket vacker giraffminifamilj.

IMG_7526

Och tro det eller ej, men jag har faktiskt åtminstone fått 2 barnfria minuter när jag var på toa… så, vem är jag att klaga egentligen!? Lite barnfri har jag ju faktiskt varit.

Ett försök till lite träning

Ett försök till lite träning

Jag har liksom dragit mej väldigt mycket för att ta tag i träningen igen. Jag var så himla klen och hade så dålig kondis efter Nils kom att jag blev så besviken varje gång, så det var vad jag väntade nu med. Det var nog tur att jag inte väntade mej mer, för jag blev väldigt positivt överraskad när jag försökt lite styrka.

Antal armhävningar på tårna:
0 efter Nils… 5 efter Lina

Tid i plankan:
10 sek efter Nils… den här gången vågade jag inte ta tid, men det var långt mycket bättre, säkert 30 sekunder i alla fall

Så testade jag lite mer, så till veckan tänkte jag kanske eventuellt försöka komma igång lite granna… kanske.

Lina stödtränade i hoppgungan, medan jag gör en sån där tantövning där man lyfter upp rumpan… en sån som jag inte fattade vad de var till för innan Nils kom, men som jag får träningsvärkskänning av nu, tydligen.

IMG_7302

Att vara ifred… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 16

Att vara ifred… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 16

Går på toa. Lina kryper runt på golvet. Nils kommer in och stänger dörren.
Nils: Vill du vara ifred?
Jag (ser oerhört förvånad ut): Ja tack!
Nils: Ok!

Sen låser han dörren… fortfarande på min sida dörren dock.

Jag: Men jag skulle väl få vara ifred?
Nils: Jag vill vara med dej när du är ifred.

Typ 3 timmar senare:

Nils: Jag måste bajsa, följ med mej!
Jag: Ok, jag följer med och om du vill vara ifred kan jag vänta med dej.
Nils (sätter sig på toan): Jag vill vara ifred!
Jag (jävlas): Ok! (Stänger och låser dörren)
Nils: Jag vill vara ifred själv… gå ifrån!

Hur kommer det sig att det är ett alternativ för honom, men inte för vissa andra?!

Så liten, men ändå så uträknad… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 14

Så liten, men ändå så uträknad… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 14

Oerhört pedagogisk mamma försöker få sin lille Nils att göra som hon själv vill:
-Om du hoppar i sängen mer och inte lyssnar på mej, då kan vi ju inte leka med Mira i morgon. Då vet jag ju inte om du lyssnar på mej när vi åker nånstans.
-Men jag vill det, jag vill leka med Mira.
-Men du lyssnar ju inte!

Jag går ifrån så Nils tvingas sluta att hoppa eftersom han inte vill vara själv i rummet. Två timmar senare i vardagsrummet:

-Nils, vi får försöka ta bort ipaden lite i fortsättningen. Du har tittat alldeles för mycket de senaste dagarna. Du måste ju leka lite också.
-Ja, då får jag väl leka med Mira då!

Hur? När? Va? Hur blev han så uträknad? Ägd av en 3-åring liksom… kul!

Hopplöst fall!

Hopplöst fall!

Igår var jag och Charlott på shoppingtur. Jag var på jakt efter kläder som är fina men som ändå är bekväma. Det känns kanske inte jättekul för Calle att komma hem från jobbet och varje dag möta mej i mjukiskläder. För en gångs skull gjorde jag faktiskt en del köp.

I eftermiddags skickade Charlott följande meddelande:

“Hur känns de nya kläderna idag då?”

Mitt svar säger väl allt?! (Nej, det är inte de nya fina, men bekväma kläderna jag köpte)

IMG_7254

Det var en gång en blondin…

Det var en gång en blondin…

Det här är jag, strax innan jag blev gravid med Nils. Eller inte helt strax, men ett par månader. Att jag inte skulle se sådär fit ut efteråt, det förstod jag ju… men att två barn skulle beröva mej mitt blonda hår! Där går banne mej nästan gränsen!

IMG_0328 kopia_1024

Det här är jag efter att ha pluppat ut två barn. Betydligt mindre blond och mindre fit då, men just det är liksom inget jag sörjer.

DSC01628

Ok, när jag ser det på bild såhär är det ju faktiskt inte så illa egentligen… och ok, de där små snorungarna får väl vara värda det.

Försök att inte skratta… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 13

Försök att inte skratta… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 13

Nils har ritat kort till fröknarna. Fröken Siv ska sluta vid årsskiftet, så vi började med hennes. Efter det orkade han inte diktera mer, utan det blev bara förklaringar till vad han ritat… bara så ni vet och inte känner att det är synd om fröken Anne och fröken Therese som inte får veta vad de är extra bra på, som fröken Siv får veta. Vad som mer kan vara bra att veta är att de har Bamse-tema på dagis, därav Bamse-inspirationen.

Men i alla fall, försök att inte skratta när ni ser stackars Fröken Thereses kort! Jag vill se fröken Therese min i morgon när hon ser kortet. Jag hade velat se min egen min också när jag skulle skriva kortet.

IMG_7005

IMG_7004

IMG_7003

Med lite träning kanske…

Med lite träning kanske…

Min pappa var ganska imponerad över mej när vi var i Hällefors förut. Jag fixade nämligen till några äppelbåtar åt sonen. Jag får väl erkänna att jag kände mej ganska nöjd själv över min kreativitet. Såhär vackra:

IMG_6995

Då är det inte utan att man känner sig lite förolämpad när man möts av frukten nedanför när man kommer till middagsbuffén på Gran Canaria. Det är då inte långt undan heller att man börjar muttra om att om man fått leka lite mer med maten när man var liten kanske man själv hade klarat det också. Då hade man ju hunnit få lite mer träning.

IMG_6864 IMG_6865 IMG_6867

Vi tog en tripp till Gran Canaria

Vi tog en tripp till Gran Canaria

En liten explosion av bilder:

a
I väntan på flyget. Flygresorna gick så otroligt bra. Lina skötte sig exemplariskt, sånär som på en bajsläcka. Nils skötte sig lika bra… om inte bättre, för han läckte inget bajs alls. Han tyckte det var roligast att lyfta för då killade det i magen.
DSC01991
Poolhäng… ett av få för Lina. Det var svårt att akta solen där.
DSC02003
Nils spanar på kajmaner på Palmitos park.
IMG_6839
Äntligen lite Lollo och Bernie. Nils hade längtat sen februari. Det var tydligen så spännande ut att han glömde att röra kroppen eller en enda min. Han bara tog in det stora i att se en giraff och en björn dansa “Huvud, axlar, knä och tå” bland annat.
IMG_6863
Calle, svärmor och en flyende Nils i en vacker solnedgång.
IMG_6873
En dag fick vi en egen Lollo… en mycket sötare än den riktiga.

IMG_6847

IMG_6849

IMG_6851

IMG_6862

IMG_6879
En björnkram av Bernie!

IMG_6924

IMG_6926
Solnedgångsgroupie
Min far, knäskålskrossaren

Min far, knäskålskrossaren

Min pappa har ofta, under vår barndom, hotat med att krossa våra knäskålar om vi inte gjorde det han ville (OBS ALLA ICKE-IRONI-UPPFATTARE: Detta var alltså på skoj!). Det finns ett grymt roligt exempel på detta då min bror var hos grannen och spelade pingis i hans garage. Det var dags för mat och pappa ringde efter brorsan på hans mobil. Martin svarade inte.  Pappa talar in följande på svararen:

-Hörrödu, middan är klar, är du inte hemma på fem röda så krossar jag knäskålarna på dej!

Det gick några få minuter sen ringde det i pappas telefon. Det var inte Martin, det var en okänd stockholmare som ringde och frågade vad det var för mat… och vad det var som gällde med knäskålarna. Det var kul!

Med detta i åtanke, så har jag inte riktigt vågat säga till pappa, djurgårdaren, att jag under nästan alla dagar under senaste besöket där hade följande sång på hjärnan:

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=xa403wSREaE[/youtube]

För att det ändå inte ska råda några tvivel angående att min far skojade med knäskålarna, så är han en sån som hellre släpper ut flugorna än att smälla dem. Dessutom ser han väl ganska harmlös ut va?

IMG_6814

En stackars 3-årings ouppfostrade morsa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 12

En stackars 3-årings ouppfostrade morsa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 12

Nils ser på nåt på ipaden  med musik och jag dansar in i rummet.
Nils: Man  får inte dansa inne, vet du!
Jag: Nähä??
Nils: Nej, men du får sjunga.
Jag: Comanchero, comanchero comanchero comanchero
Nils: Nej, den får man ju inte sjunga!

Vi åker bil.
Jag sjunger Sjörövarfabbe farfars far…
Nils: Men, man får ju inte sjunga i bilen heller!
Jag: Vart får man sjunga då?
Nils: Hemma

Hemma:
Jag (sjunger): Nu kommer tomten och alla blir glaada, klappen i säcken är både för stora och små… osv osv
Nils: Nej, den får man inte sjunga ju!
Jag (suckar): Vad får man göra då?
Nils: Du får sjunga “Här kommer tomten, tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa”.

Men att slicka folk på handan, hakan, kinden och pannan…DET är tydligen ok!? Det verkar inte vara ett lätt jobb att uppfostra en mamma.

En liten mus i vårt hus… och sen en till.. och en till…

En liten mus i vårt hus… och sen en till.. och en till…

För ett tag sen började vi se lite spår av att vi kanske fått husdjur. Förra fredagen, när jag var själv hemma, hörde jag plötsligt hur det prasslade i köket. Lite olustigt kändes det att gå för att titta. Hade lagt ett par pizzakartonger vid dörren, som mellanlandning innan soptunnan. De dansade nu… eller hoppade… däri satt en liten rackare och smaskade på smulor.
Ringde till Calle för att fråga vad jag skulle göra. Han tyckte jag skulle hoppa på den! Jag var lite orolig att det skulle skvätta mus på mej, så jag gick för att hämta mina skor (som om det skulle ha hjälpt mot musskvätt). Sen tog jag sats och hoppade för allt jag var värd! Musen hade självklart hunnit undan och jag landade på pizzakartonger, som blev väldigt hala mot klickgolvet och jag sträckte mej i låret… kul!
Ungefär då kom Calle hem. Vi bestämde oss för att jaga ut musen hellre än att försöka döda den. Jag fick i uppgift att jaga mus och fösa den utåt och Calle vaktade så den inte skulle springa in. Den sprang in. Calle tyckte vi skulle byta, för han tyckte inte jag föste bra. Calle började springa runt med två flugsmällare och musen sprang fram och tillbaka… tillslut föste jag ut den.

Här tyckte vi att det var lite läge att köpa ordentliga råttfällor och inte såna där kassa i trä, som är med musmatare än musfångare. Vi fick 3. Sen byggde Calle en spärr under diskbänken, där de verkar komma in och vi fick gift utomhus. Nu har det varit tomt ett tag.

Här ser ni vad de små nattgästerna haft för mej… äta napp och perforera ett värmeljus. Ett öga för konst, de små mössen.

IMG_6605

IMG_6624

Fars dag

Fars dag

Som ingen verkar ha missat (enligt Facebookflödet), så är det ju Fars dag idag. Det var det hemma hos oss också.

Calle firades med buller och bång… eller lite sådär lagom mycket… eller knappt alls egentligen. I alla fall fick han:

  • Gå upp tidigt, utan sovmorgon, för att kunna hinna njuta extra mycket av sina barn på Fars dag
  • En noga utvald sten från vägen här utanför
  • Ett porträtt av honom själv, målad av Nils. Det är alltså Calle med ögon, näsa och mun och en väldigt massa armar (i pannan)

IMG_6640

Lite adrenalinpåslag

Lite adrenalinpåslag

Vi har hemlarm. Det är bra. Det känns tryggt, speciellt när vi bor lite avskilt från allt, utom från två grannar. I morse gick larmet kl 5.15 typ. Det var lite läskigt. När Verisure ringde upp sa de att det var från nedervåningen. Ännu mer läskigt. Killen kunde inte se nåt på kameran och dörrarna var fortfarande låsta, så han föreslog en spindel på kameran. Hmm, who knows?

I eftermiddags när jag var ute gick larmet igen, fast på övervåningen. What!? Det syntes inget på kameran den här gången heller. Har spindlarna blivit tokiga? Eller flugorna? Antingen det… eller ett husspöke. För de fastnar väl inte på bild?

Livet på landet, inte bara en doft av kobajs

Livet på landet, inte bara en doft av kobajs

Alltså, jag är inte helt säker, men jag tror att bondens kor håller på att omringa oss. För oh yes, de har smitit igen… och igen.. och igen. Eller egentligen så har de nog bara smitit igen och sen har inte bonden brytt sig om att fånga in dem igen sen jag ringde i tisdags. 6 dagar alltså. Tidigare har det kanske varit 3 kor ute, men nu råmar det överallt!

Hos oss är det mörkt när man går ut… mörkt på riktigt. Det finns inga gatulampor. Det känns lite läskigt när man då går ut med soporna och det brakar i buskarna och de brummar och morrar lite överallt (kor som inte råmar högt låter lite konstigt). Lyser man på en svart ko skiner dess ögon ganska djävulskt. Bara så ni vet!

Så har vi nåt planerat och jag inte dyker upp vid avtalad tid, så har jag antingen blivit ihjälskrämd av en ko eller så har de barrikerat dörren med sina feta kokroppar.

 

Uppdatering: 1,5 timmar senare kommer grannen och talar om att bondens elaka, ilskna tjur smitit och att vi för fan inte ska gå ut nu… ooops! Little to late! Lite glad är jag att jag inte gick 10 m längre bakom vår lada för att se efter när det brakade.

Bajsar du nu, eller?… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 10

Bajsar du nu, eller?… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 10

Nils alltså!

Calle låg och läste för honom i sängen och så är det ju rätt trångt så varje gång Calle rör sig knakar det i den där brädan som gör att han inte trillar ur.
Så Calle rörde sig och brädan knakade.

Nils: Bajsar du nu, eller?

Helt lugnt liksom, som om det inte alls var konstigt om Calle hade bajsat när han låg i Nils säng.
Det här hände häromkvällen och det är fortfarande lika roligt! Bara att skriva om det får det att bubbla av skratt i hela mej.

Livet på landet

Livet på landet

Jag hade nog inte i förväg tippat på att första gången jag ringde polisen skulle vara för att rapportera lösa kor, som man största sannolikhet hade ätit sig in i vår trädgård om det inte var för vårt lilla staket. De såg i alla fall och såg drömmande på vår gräsmatta från ängen här bredvid.

Polisen var jag tvungen att ringa, inte för att korna såg speciellt aggressiva, utan jag visste egentligen inte vem som ägde alla de där korna. Polisen verkade ha gjort sitt jobb och spårat koägare, utifrån mina förvirrade beskrivningar om vart vi bor och vart korna kanske bor, men inte deras bonde verkar bo. Nån kom och lagade staketet i mörkret och det ska bli spännande att se i morgon när solen går upp, om de hittat alla kor, eller om det står nån stackare kvar på ängen.

Ett tag funderade jag på att ta en till min egen. Det är ju lite skralt i kassan när mamma är mammaledig. Då hade vi kunnat få mjölk gratis i alla fall, men sen blev jag lite osäker på om det var en laktos-ko eller inte, så jag struntade i det, Nils är ju laktoskänslig.

Blir vi insläppta? Del 1… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 9

Blir vi insläppta? Del 1… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 9

I fredags var vi och tog passfoton, Nils, Lina och jag. Det ska bli väldigt intressant om vi blir insläppta när vi ska till Kanarieöarna senare i höst.

Nils var först ut, hans bild är det visserligen inga fel på, förutom att han har hela ansiktet fullt med banan. Det är i och för sig lätt löst när vi kommer till passkontrollen. Ge ungen en banan!

Sen var det min tur. Nils tyckte vid det här laget att det var tråkigt. Han bestämde sig för att träna på att hoppa… från stegen han fått stå på när han tog sitt passfoto, samtidigt som han höll i barnvagnen. Ramlade Nils drog han vagnen med sig i fallet, med Lina i. Det hände, just när jag tog min bild… jag skelar nåt djävulskt, det är inte lätt att titta in i kameran samtidigt som man tittar på sin vilda 3-åring. Jag ville INTE ta om bilden, vem vet vad som hade hänt då.

Sist ut var det Lina. Henne fick jag hålla upp… med raka armar, rakt ut. Hon väger inte så mycket i vanliga fall, men just då var knappt 6,5 kg väldigt mycket. Det krävdes mer än en omtagning… snarare 10 typ. Tillslut fick vi till en bild när hon har ögonen mot kameran och inga fingrar i munnen. Däremot gapar hon och dreglet rinner. Jag var helt svettig.

Jag vet inte vem av oss som kan komma att känna sig mest nöjd med sin bild och som sagt, vi får se om vi ens blir insläppta i landet…

På väg ut möter vi en dement tant med hennes son. Hon får syn på Nils och kvider av lycka och sträcker ut armarna mot honom. Vad är dealen med tanter och barn? Nils ser aningen nervös ut och det blir lite konstigt stämning, för sonen (som ju säkert själv är pensionär) tycker nämligen inte att han ska flytta på sin mamma. Så medan vi väntar på att få komma förbi rättar jag till Linas mössa och sen vänder jag mej om för att mötas av synen: Nils har krupit in i tantens famn och kramar henne tillbaka. Gulle-Nils! Sen går han nöjd därifrån.

Jag ser inte helt fram emot när det är dags att hämta ut passen.

Halvvägs till skolstart – vad hände?

Halvvägs till skolstart – vad hände?

Idag, för 3 år sen, var det tänkt att en liten ninja skulle titta ut och förändra våra liv för alltid. Han hade ju lite mer bråttom än så, så redan i förrgår fick vi fira vår 3-åring här hemma. Tänk, halvvägs till skolstart! Hur kan 3 år gå så snabbt? Hur kan det gå så snabbt och ändå kommer jag inte ihåg hur det var innan han kom, för sisådär 3 år och 3 dagar sen?! Tänk vad mycket han lärt sig på 3 år. Tänk hur mycket han utvecklats. Tänk hur många små egenheter och drag som gör honom till Nils, som är så empatisk, sympatisk, påhittig, full av humor, trotsig och alldeles underbar.
Att man kan älska en människa så mycket, det visste jag inte för 3 år och 3 dagar sen!

IMG_6317

IMG_6315

IMG_6318

Linas dop

Linas dop

I helgen fick hon sitt namn, Lina Maj. Hon döptes i kyrkan här i Frykerud. Varken jag eller Calle är direkt kristna, men man är så liten och ynklig på jorden och står så maktlös inför många saker. Därför gillar jag tanken av att det finns något större, något som vakar över våra barn.

Det var en riktig toppendag. Lina blev döpt av självaste kyrkoherden, som var helt otrolig. Vilken präst har ni träffat som gör ballongfigurer under dopbönen? Inte så många va?!

DSC01615
Här sitter hon, helt ovetande om vad som komma skall…

DSC01628

DSC01641

Lina byter blickar med kyrkoherden medan pappa läser tackbönen.
Lina byter blickar med kyrkoherden medan pappa läser tackbönen.
DSC01649
En uppklädd storebror, som tyckte att det bästa med dopdagen var psalmböckerna.
DSC01652
Alla kusiner fick hjälpas åt att fylla dopfunten.
DSC01659
Here we go!
IMG_6185
Nils fick ett svärd för att kunna skydda sin lillasyster genom livet.
“Folke och dunka dunka”

“Folke och dunka dunka”

I helgen är det dop och Nils är väldigt taggad. Hans kusin Ilse ska komma och han ser  verkligen fram emot det. Hans kusiner Folke, Måns och Hedda ska också komma. Det ska också bli spännande för han kan inte minnas att de träffats tidigare.

– På lördag kommer mina hiner (kusiner) “Folke och dunka dunka” och Bengt!

Har det gått lite för långt med Svenne Rubins-kuppen nu?

Surprise!

Surprise!

Jag öppnar laptopen, som jag använde senast igår kväll, och hittar den här intorkad mellan H och J. Hur… hur… ja, öhm HUR? Jag undrar om den försökte skriva HJälp, men sen lyckades den inte pressa sig vidare till Ä.

IMG_6164

Nu jäklar ska mamman snajsas till

Nu jäklar ska mamman snajsas till

Imorrn, då jäklar smäller det! Då ska det långa, slitna, frissiga mammahåret kapas. Jag vet inte hur än, men antagligen i nån frisyr som jag inte orkar med att sköta och så åker håret upp i en klump bak i nacken tills vi är tillbaka till ruta ett 1,5 år senare.

Är det nån som har nåt förslag är det varmt välkommet!

IMG_6137

Ser ni vad jag ser?!

Ser ni vad jag ser?!

Lina tycker väldigt mycket om att sova såhär med händerna bakom huvudet:

IMG_5910

Jag sorterade i lite papper och hittade bilden från Linas ultraljud. Ser ni vad jag ser? Ser det inte ut som hon ligger så redan i magen? En liten armbåge som sticker upp bredvid huvudet.

IMG_6126

Ah mäh, lite amningsprat får ni faktiskt stå ut med… och en och annan tanke kan ni bidra med

Ah mäh, lite amningsprat får ni faktiskt stå ut med… och en och annan tanke kan ni bidra med

Anledningen till att det varit så himla glest uppdaterat på sista tiden är att jag bara haft amning på hjärnan… och det finns väl en gräns för hur mycket amningsprat gemene man står ut med. Men nu kommer just den kvoten gemena man står ut med.

I alla fall har den lilla fisen inte alls gått upp som hon ska, på någon av kurvorna, alltså varken längd-, vikt- och huvudmåttsmässigt. Jag har läst mej till att en nöjsam viktuppgång är 100-200 g i veckan. När vi började mäta Lina per vecka hade hon gått upp 60. Ersättning behövde till och det var där min hjärna slog tilt. Jag kände mej grymt kass som inte klarade av att ge min bebis så mycket mat att hon växte normalt. Sen att det inte är normalt att en bebis nöjer sig med nappen istället när hon är hungrig och på det sättet inte direkt gjorde att mjölkproduktionen ökade, det var inget jag räknade in. Så i flera veckor nu har alltså det enda som gått runt i mitt huvud varit amning.
På BVC började jag gråta (eller gråta och gråta, men två envisa tårar fick i alla fall inte att hejda) när sköterskan frågade om jag tyckte det var jobbigt och hon var förvånad att jag SÅ gärna ville amma, kändes det som. Jag fick en kram, så liten att den var över innan jag förstod att det var en kram, när jag egentligen ville ha jordens största…i alla fall fick jag en övertygelse om att det inte var mitt fel och en nässpray som kanske skulle hjälpa, men antagligen mest var för att hon tyckte synd om mej.
Tillslut köpte jag i alla fall modersmjölksersättning, trots att det var något jag dragit mej för enormt. Vet ni vad? Det var inte alls så hemskt. Jag ammar mestadels och kompletterar lite med ersättning när hon vill ha… och helt plötsligt har den lilla fisen gått upp 300 (!) g på en vecka.  Så nu kan jag helt plötsligt tänka på annat… barnet växer och jag dog inte av att införa lite ersättning.

Så nu kanske jag kan komma på att tänka på andra saker att skriva också, för nu känns det inte lika farligt och hopplöst längre. Men det är så hemskt när man känner sig så otillräcklig och många tankar och funderingar som gick runt under några veckor. Hur kommer det funka? Kommer mjölken ta slut helt hos mej? Kommer hon lättare dra på sig sjukdomar nu? Det konstiga är att jag kan känna mej hur kass som helst när jag tvingas ge ersättning, men jag tänker liksom inte så om någon annan. 

Jag skrev ju inlägg för ett tag sen om att vi hade svårt att få barn och var det för att kanske hjälpa nån som är i samma sits. Nu däremot, är jag sugen på att få tips och erfarenheter från er. Jag har ju hört att detta faktiskt inte är så ovanligt med andra barnet, så någon borde väl ha några tankar, tänker jag. 

I alla fall är hon fortfarande en rund, go och pigg liten filur, som utvecklas för fullt.

IMG_6079

“Plötsligt gådde den sönder!”

“Plötsligt gådde den sönder!”

Nils är själv i vardagsrummet och plötsligt smäller det till. Jag går dit för att titta vad som händer. Nils står och tittar på högen på golvet: “Plötsligt gådde den sönder!”. Luriga rackare, såna där ljuslyktor, som bara går sönder sådär… plötsligt!

IMG_6096