Men ni får väl roa er själva!

Men ni får väl roa er själva!

Det har varit lite glest här ett tag. Det beror på att vi under senaste veckan tampats med följande i huset:

  • En extremt febrig 3-åring.
  • En 3-månaders som går på matklocka, som ringer varannan timme, eftersom hon inte vill växa som hon ska.
  • En stor hög jord som ska köras ut i trädgården eftersom en grävare som grävde ner en ny avloppstank tog vår befintliga gräsmatta och förvandlade den till en hög med jord som inte duger att så nytt gräs i.

Bristen på man har också varit en orsak. För mitt bland feber, matande och sjukhusbesök till följd av feber, var han skickad till Stockholm på på jobb.

Följande har alltså lett till att ni fått roa er själva under veckan…. hoppas det gått bra! So tell me, vad ska jag roa er med under kommande veckan?

Grabben med guldhjärtat

Grabben med guldhjärtat

Idag fick Lina sin första vaccination. Vi hade pratat en del hemma om det här eftersom Nils var tvungen att följa med. Jag ville inte att han skulle tycka att det var obehagligt och komma ihåg det till när det är dags för hans egen spruta nästa gång, när nu det är.
Så jag hade berättat om att Lina skulle få två sprutor samtidigt, så det var två som skulle sticka henne och att hon kommer att börja gråta för att hon inte kan tala om att det gör ont och då måste hon ju gråta istället.
Så innan vi skulle åka sitter Nils i fåtöljen och helt apropå ingenting säger han: Om det gör ont på Lina och hon blir ledsen, då kan jag ta sprutan istället.
Det var nog det bland det finaste jag hört! Så himla osjälviskt av en sån liten person. Han älskar verkligen “Lina plutt”, som han kallar henne.
 IMG_5969
IMG_5954
Han blir mer skön för var dag

Han blir mer skön för var dag

Alltså, så jävla underbar unge han är, den där Nils. Han har så härliga resonemang emellanåt och kan dra till med de mest oväntade argument. Idag när vi kom hem från bvc slängde han kepsen på golvet:

Jag: Nils, där ska den inte ligga!
Nils: Den kan ligga där en stund.
Jag: Nej, häng upp den på kroken!
Nils: Det var lite jobbigt att vara hos doktorn, den måst vila lite först.
Jag: Hade kepsen det så jobbigt på bvc att den måste ligga på golvet och vila?
Nils (nickar övertygande): Japp, så är det!

Ja, nej, vad säger man om det… är den trött, så är den liksom.

En liiiiite bättre Marabou

En liiiiite bättre Marabou

Calle har varit och handlat. Han handlade bland annat grillad kyckling och choklad. Kycklingen kom lite väl nära chokladen i kassen. När vi packade upp såg den ut som följer:

IMG_5931

Förutom att den var aningen platt och mosig till att börja med, var det ingen dum idé. När det var det dags att äta den var den visserligen platt, men sen hade den nog mestadels positiva egenskaper. Den blev blank och fin, den hade inte hunnit stelna helt så den var lite krämig på vissa ställen… och så det bästa av allt: den hade smält ihop så det fanns inga rutor längre, så då måste det väl bara vara att möla i sig?

Lite kontraster

Lite kontraster

Jag vet att det här känns lite som en petitess om man tänker på inlägget sen i förrgår, det om svårigheter att bli med barn. Men jag har fått en finne I(!!!) näsan… och det gör faktiskt lite ont. Jag sökte inga sympatier i det inlägget från o förrgår, utan ville bara dela med mej av mina erfarenheter… nu, däremot, är jag ute efter era fulla sympatier.

Doobidoo – jihooo! Då är det höst va?

Doobidoo – jihooo! Då är det höst va?

Här sitter jag i min ensamhet och upptäcker till min glädje att det är Doobidoo. Jag konstaterar därmed att nu börjar hösten…. men så är det tydligen inte alls, utan den började visst förra fredagen, för då var första Doobidoo. Det kanske jag kan hålla med om för det har nämligen blåst in massa björkfrön här hemma. Efter den där ynka varma veckan vi hade kan jag väl ändå välkomna hösten… jag gillar den!

PS. Bygger det här på tantigheten från att ha köpt Hemmets journal? När man har längtat lite efter Doobidoo menar jag.

Konsten att bli med barn, inte så självklart för alla… för oss

Konsten att bli med barn, inte så självklart för alla… för oss

Det där med att få barn… eller bli med barn för det första, det är inte så himla lätt alltid. Det är inte alls säkert att det går sådär lätt som man fick intrycket av under sexualkunskapen i högstadiet. Då kändes det ju nästan som att man skulle bli gravid om man råkade titta lite fel på någon… eller ok, kanske inte riktigt så illa, men herregud, så fort man hade oskyddat sex, då verkade det ju som att man skulle bli gravid.

Så lätt gick det inte alls för oss i alla fall. Jag har funderat lite på att skriva om det här länge och har nu tagit mej tid. Detta för att jag känner till flera bekanta som har det svårt och jag hade verkligen önskat att någon hade pratat om detta under tiden vi hade svårt. Då kände jag mej verkligen ensammast i hela världen… tills en kompis skrev just att de hade haft svårt. Då kände jag lite hopp igen. Det är sån himla tabu att prata om detta känns det som. Folk vet inte vad de ska svara om man nämner något om det. Men hur ska man då veta att det faktiskt kan ta betydligt längre tid än man tänkt? Så jag hoppas att det här kanske kan hjälpa någon i alla fall.

När vi började försöka få till Nils hade jag föreställningen om att det skulle gå lätt och snabbt, sådär som det verkade som det skulle hända, när man läste om det i högstadiet. Det gjorde det inte. När vi hade försökt i nästan ett år tog jag kontakt med vårcentralen som skickade en remiss till fertilitetskliniken. Bara där kändes det konstigt. Är det något fel? Jag fick åka dit och lämna blodprover och Calle fick lämna ett annat mindre roligt prov. Det visade sig att jag hade underproduktion i sköldkörteln och det kan tydligen påverka. Jag har ingen regelbunden mens och det kan tydligen vara en följd av detta. Jag var dock övertygad, vid det här laget, om att det inte var problemet för så har det alltid varit och jag var säker på att det här med sköldkörteln tillkommit senare än att puberteten inföll. Calles prover visade tack och lov bra. Jag fick börja äta medicin för att få till en normalt fungerande sköldkörtel och vi skulle återkomma om ett år. Det var ett långt år!

Under det här året hann många tankar snurra och det kändes inte som att något ändrade sig i min kropp. Jag fick ingen regelbunden mens. Ingen hade direkt informerat om vad nästa steg skulle bli, så vi hade noll kunskap. Vi var rätt övertygade om att det skulle behöva bli adoption. Det kändes riktigt tufft eftersom jag verkligen ville vara gravid. Jag har en kompis på Facebook som jag ville frågade om detta, eftersom han adopterat. Visserligen för ganska många år sen, men det kändes som han satt på info om detta. Det var inte det lättaste dock. Hur skulle jag fråga? Vad ville jag egentligen veta? Och ville jag veta? Det kändes som att man gav upp det andra lite då. Jag tror jag började chatta med stackaren i stort sett varje kväll, då han var online, i minst ett par månaders tid… utan att komma mej för att fråga. Ett par gånger hade jag skrivit frågan, men sen suddat… eller så skrev han att han skulle lägga sig innan jag hann skicka… och så var det bara att börja om och samla mod i några dagar igen.

I vilket fall som helst, efter 9 månader tyckte jag att det hade gått nog lång tid och ringde upp fertiliteten igen. Vi fick komma in igen och de konstaterade att jag antagligen inte har ägglossning mer än 2-3 gånger per år och då är det ju inte så lätt att pricka in. De gjorde en spolning av äggledarna för att se att inget satt i vägen. Sen fick jag äta Pergotime, ägglossningsstimulerande tabletter. Det tog sig på första försöket, men slutade i ett missfall. Nästa gång, 30:e månaden vi försökte, så började äntligen lille Nils att gro i magen! 30 månader med inbokat sex typ… det blev mer som ett jobb än nåt som man gör för att man vill. 30 månader… eller inte 30 kanske (i början fanns ju tron på det)… av tvivel på att det ens skulle fungera, men så värt det nu i efterhand.

När det så var dags för ett syskon, tänkte jag igen, att nu måste det ju ändå gå ganska lätt (den eviga optimisten talar liksom…) Nu visste vi ju vad som var fel och vad som behövdes. Jag ringde därför fertiliteten direkt och fick prata med en läkare som skrev ut tabletter. Den här läkaren verkade dock inte så kunnig, så ingen screeningprocess (ultraljud, från insidan) skedde, som det alltid ska göra tydligen, så man ser att det verkligen blir ett ägg… eller att det inte blir hur många som helst. Hon sa åt mej att prova i 3 månader. När det hade gått två månader ringde jag och frågade om detta verkligen var rätt. Det var det inte. Så började processen igen. Bara det att den här gången verkade inte kroppen reagera speciellt bra på samma dos som funkat med Nils. Här kom till och med provrörsbefruktning på tal, men tack vare en vaken sköterska, som snappade något som läkaren inte gjorde, så behövde vi inte gå så långt. I alla fall, efter månader av screeningar (ibland 2-3 gånger i månaden), olika läkare varje gång, fick jag tillslut samma läkare några gånger. Vi fick ta en paus och sen efter uppehållet på ett par månader och med kickstart av dubbel dos. Då screenades ett ägg och jag kom hem med en schema för vilka dagar vi skulle ha sex. Allt “jobb” med Nils ramlade in i minnet igen och efter första “arbetsdagen” tänkte vi att det får bära eller brista. Och minsann, det fäste en liten Lina också, 11 månader efter det att vi började försöka.

Så, jag hoppas att jag kunnat ingiva lite tröst åt det som har det tufft nu. Såhär i efterhand kan jag ju tänka att det var alla de här försöken och alla misslyckande som faktiskt tillslut gjorde att det blev just en Nils och Lina och inga andra små trollungar som tittade ut och det är jag enormt tacksam för! I efterhand känner jag också att det är väldigt lätt att prata om detta (men när vi stod mitt i det var det bara ett fåtal personer som visste) och att det är synd att det är sådan tabu, både gällande att bli med barn och med missfall. Innan hade jag bara hört talas om ett enda par som hade haft svårt att få barn… och någon enstaka som fått missfall. Jag hade funnit så enormt mycket tröst i att veta att vi faktiskt inte är så ovanliga och ensamma som jag trodde.

Förgrymmade unge… Eller det ljuva livet som småbarnsmamma, del 8

Förgrymmade unge… Eller det ljuva livet som småbarnsmamma, del 8

I hallen på väg till förskolan. Nils ska sätta på sig stövlarna. Upptäcker att det är sand i dem. Vänder uppochner på dem. Det blir en ganska rejäl hög med sand på golvet. Så rejäl att jag undrar hur han ens hade plats med foten däri sist han hade dem. Nils stirrar en bra stund under tystnad på högen. Tittar upp på mej och säger en enda sak: “Förgrömmade unge!”

Idol

Idol

Jag slog på Idol idag. Min spontana tanke är lite såhär: Jag kan inte sjunga bra och det vet jag om. Har folk ingen självinsikt alls? Kanske, ett tips, innan man söker, så kan man ju testa att lyssna på sig själv… ta mobilen och sjung in en trudelutt liksom. Eller innan man låter sin polare stå och köa i timmar för att sjunga på audition, kan man ju tala om att han/hon suger.. eller så får man i och för sig ett härligt garv.

Nej, men ärligt… är folk så tondöva på riktigt att de inte märker det eller jävlas de?

Lycka på riktigt

Lycka på riktigt

Idag var en sån där dag då vi egentligen inte hade något alls planerat. Efter frukost kröp jag och Lina tillbaka till sängs och ammade. Hon somnade vid bröstet och jag la mej så nära jag kunde. När jag låg där med näsan i hennes hår (eller små fjun snarare) och hörde Calle och Nils prata och skratta längre bort i huset, då kände jag att bättre än såhär kan man nog inte ha det!

Det slog till och med den gången det kom över mej att vi faktiskt är en riktig familj. Det var när vi alla satt i bilen och Nils hade fått en skiva med Astrid Lindgrensånger och jag och Calle sjöng med i Sjörövarfabbe för allt vi var värda, för att det gör Nils glad… och Lina satt bredvid honom och sov i sin stol. Det var också ett sånt tillfälle när en liten tår var på väg att leta sig upp i ögonvrån… men jag liksom vägrade gråta till Sjörövarfabbe.

Och här får ni stå ut med en lång radda bilder på det bästa jag och Calle nånsin gjort:

IMG_5738 IMG_5741 IMG_5745 IMG_5758 IMG_5806

När barnet lär mamman…

När barnet lär mamman…

Nils, efter vi ätit på kvällen: Vi har ätit madickmat.
Jag: Vaddå madickmat? Middag?
Nils: Madickmat!
Jag: Kvällsmat?
Nils: Madickmat!!!
Jag: Madickmat? Har vi ätit madickmat?
Nils: Ja! Duktig mamma kunde säga madickmat! Duktig mamma!

 

 

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 7 – aka gourmetkocken

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 7 – aka gourmetkocken

Nils håller på att skolas in på nya förskolan. Idag var första dagen han var borta över lunch. Jag känner att det kommer bli en hård tid för mej framöver de dagar Nils inte är hemma och äter. Redan första dagen stod jag vid lunchtid och insåg att det inte fanns nån mat. Av nån anledning var det inte det första jag tänkte på när Nils inte var hemma. Tur att man är proffskock och kan trolla till en riktig lyxlunch ändå, bara sådär, utan några lyxiga råvaror.

Tadaaaaa! Gårdagens pastarester och makrill i tomatsås på tub. Eventuellt är det inte det värsta som kommer att hända det här året.

IMG_5742 IMG_5743

En synnerligen mindre lyckad bilfärd… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 6

En synnerligen mindre lyckad bilfärd… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 6

Det brukar kunna vara spännande att köra bil med en bebis och en trotsåring. Nils fick en klubba vid starten. Det tog slut obehagligt snabbt. Klubbpinnen försvann efter det att klubban blivit uppäten. Nils skrek i flera minuter om att han ville ha sin klubbpinne.
Sen drog han sönder solskärmen, som jag bara några minuter tidigare satt dit helt ny (visserligen gratis reklamgrej, men ändå…), och skrek om att han ville ha den svarta pluppen som blev kvar på fönstret.
Sen började Lina skrika. Då började Nils tjata om att Lina var ledsen. Sen började Nils skrika om att han inte ville hem.
Efter att ha stannat två gånger på motorvägen för att stoppa i Linas napp fick jag stanna och amma henne istället. Öppnade ett par fönster så det inte skulle bli så varmt. Nils vill att jag ska stänga hans… sen att jag ska öppna det… sen att jag ska stänga det. Jag förklarar att jag inte öppnar det igen om jag stänger det. Han vill ändå att jag stänger det. Jag stänger, Nils börjar tjata om att jag ska öppna det. Lina har ätit klart så vi åker. Får stanna två gånger till och sätta i nappen innan hon somnar. Nils håller tyst enbart pga att han fick låna min mobil när vi stannat för amning. När vi kommer hem tar jag tillbaka mobilen. Nils börjar vråla för att han inte får ha mobilen, sen för att vi är hemma, sen för att han inte vill äta. Vi går in och äter och äntligen blir ungen tyst.

Det är kul nästan jämt!

Både fysisk och psykisk misshandel

Både fysisk och psykisk misshandel

Alltså mygg är väl ett djävulens påfund ändå. Bettet är ju inte alls kul, men det finns nog nåt ännu värre med dem. Det fick jag erfara i helgen när vi var i stugan i Dalarna. En sak är det med bettet man aldrig märker när man får, utan de bara pluppar upp, Det värsta är när man lagt sig, det är mörkt, det börjar surra runt en och sen helt plötsligt blir det tyst. Det är jobbigt! Var f’n är den liksom?!

De äter liksom upp en både fysiskt och psykiskt!

Hur det kan slå åt fel håll ibland… typ tillbaka

Hur det kan slå åt fel håll ibland… typ tillbaka

Jag har under ett par, tre månaders tid jobbat på att få Nils att lära sig “Långa bollar på Bengt”. Jag har även försökt lära honom några rader ur “Folköl och dunkadunka”. Allt för att jävlas med Calle för att han inte gillar Svenne Rubins. De ligger trea från slutet på vad Calle vet som finns att lyssna på. De enda som ligger efter är Lars Winnerbäck och Kent. Jag funderar på att introducera Mange Makers, så kommer Svenne Rubins med största sannolikhet ligga fyra från slutet.

I vilket fall som helst, så kändes det inte längre lika genomtänkt i helgen, då vi åkte bil till och från Dalarna… utan Calle, och Nils upprepade gånger (för att uttrycka sig milt) bad om att få höra “Långa bollar på Bengt”. Det finns liksom en gräns för hur många gånger man kan höra en låt. Den gränsen var nog egentligen nådd för mej innan jag påbörjade detta projekt. Nu har jag hört den några gånger till.

Nu kan han förvisso, helt omotiverat, gå och sjunga “långa bollar, långa bollar, långa bollar på Bengt”. Det kan också komma ett “Bengt, han var kalv. Långa bollar på Bengt”. Mitt mål är uppnått, men på vilken bekostnad?!

Två busdagar

Två busdagar

Igår var vi på Leos lekland. Nils har kollat på Leos lekland på youtube till och från i flera månader, så gissa om det var en exalterad grabb inför besöket… och på besöket. Efter besöket frågade jag vad som var det roligaste på Leos lekland:

– Aptoaletten!

Det kanske inte var det jag hade gissat på att han skulle svara, men varför inte? Den lät ju som en apa när man gick in.
Annars så kastade han sig ner för den högsta och snabbaste rutschkanan det första han gjorde nästan, så sen blev rutschkanan i Toddler-rummet den han vågade ge sig upp i. Men det fanns ju massa annat kul också. Han och Isak körde tills de stupade i alla fall.

IMG_5676

Idag var vi i Mariebergsskogen och jag och Nils skulle gå Trollvandringen. Vi klarade 10 av 45 minuter, sen blev det för läskigt… eller som Nils själv sa “trollen var för busiga och de tyckte att barnen var för läskiga”. Det var ju snällt av honom att tänka på att trollen inte skulle behöva vara rädda för honom i alla fall.
Tågturen med Calle, Frank och Franks pappa var betydligt trevligare.

IMG_5689

Hemma blev det sushi till middag. Nils körde på den mycket suspekta kombinationen sushi och sylta. Han var dock så nöjd med den att han ville att jag skulle ta kort på den, så här är den!

IMG_5695 IMG_5696

Värmlänningspoäng

Värmlänningspoäng

Efter 10 år som “värmlänningar” tog vi oss äntligen till Mårbacka för ett par veckor sen. Det är nog faktiskt aningen skamligt att vi inte tagit oss dit tidigare och jag tror att vi faktiskt blev lite mer värmlänningar nu.

Jag vill påstå att vi plockade en del värmlänningspoäng när vi kollade en match med FBK.

Att jag pratat med Bengt Alsterlind borde också ge nåt poäng.

Att ha varit nästangranne med Stefan Holm och att ha haft Jörgen Jönsson som bollkalle måste ju också bygga på poängen lite.

Att jag slänger mej med ord som dret, tölit och jämt görbra gör väl att jag praktiskt taget är värmlänning? Att jag inte riktigt vet vad smöli betyder kanske blir lite minus.

Jag har besökt platser som Rottneros, Mariebergsskogen och flertalet fotbollsplaner lite överallt och högt och lågt.

Så, hur nära värmlänning är jag egentligen?

Det känns som en liten seger…

Det känns som en liten seger…

… eller egentligen en större seger än en liten, när sonen, helt av sig själv, ber att få höra “Långa bollar på Bengt” när vi åker bil idag.
Han är på väg åt rätt håll helt klart! Nu ska han bara lära sig några fler, sen kan vi rösta ner Calle när det gäller bilmusiken.

Nåt ni inte visste om Karlsson på taket(?)

Nåt ni inte visste om Karlsson på taket(?)

Jag och Calle kom in på varför vissa av Astrid Lindgrens figurer är dubbade. Det visade sig att de filmerna delvis finansierades av något tyskt bolag och då ville de ha med nån tysk i filmen, typ Prussiluskan i Pippi Långstrump.

I alla fall började vi diskutera “Karlsson på taket” och det visade sig att båda hade haft så svårt att bestämma ålder på Karlsson… alltså så illa att vi inte visste om det var en gubbe eller en pojke. När jag googlade upptäckte jag att även Karlsson är dubbad. Båda är svenska. Han som spelar Karlsson är bara 10 år då och han som gör rösten är nog betydligt äldre. Jag hittade i och för sig ingen fakta om att det var precis såhär, men min slutledningsförmåga efter insamlad fakta, säger mej att det borde vara så. Så, alltså inte det minsta konstigt att det var så förvirrande för oss. En pojke med mansröst, det gick alltså ihop i en unges hjärna.

Var det bara jag och Calle som hade problem med detta eller finns det fler?

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=Kek9ZxplbP4[/youtube]

Lite besviken blir man…

Lite besviken blir man…

… när man inser att det är lika bra att stoppa in täcket i påslakanet igen OCH det bara är juli. Är det sommar eller hur blev det?
Det var ju en tropisk natt för några veckor sen. Alla andra nätter har det ändå slutat med att jag lagt täcket på påslakanet. Men det svider liksom lite när man måste erkänna att det är lika bra att stoppa i det.

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 5

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 5

I fredags var sista dagen att lämna tillbaka Nils jättehög med böcker till biblioteket. Det ledde till en jakt runt hela huset, för inte ska man tro att en biblioteksbok är där den ska vara. Jakten förlöpte förvånansvärt väl, sånär som på en bok. Både jag och Calle vände upp och ner på typ hela huset. Fredagen tog slut och vi tänkte att vi får förlita oss på att de är vänliga nog att bespara oss de typ 12 kr det kan bli i böter eller nåt, bara vi lägger de i drop-lådan under helgen.

Lördagen fortsatte i samma tecken. Vända upp och ner på huset, utan resultat. Inte hade jag lust att behöva köpa loss boken heller, för självklart var det den fulaste och tråkigaste (för mej) som var borta. I ett sista desperat försök går jag upp till Nils rum och där, i bokhyllan, där biblioteksböcker ska vara (men aldrig är), är faktiskt boken. Så nu ligger alla böcker i tryggt förvar i drop-lådan på biblioteket och nu håller vi tummarna för att bibliotekarierna kan vara lite schyssta mot en småbarnsmorsa… annars är det bara att skäms-betala böckerna nästa gång… om det blir nån nästa (man blir ju helt slut av att jaga biblioteksböcker).

SnabbaLina, en egen blogg

SnabbaLina, en egen blogg

Nils fick ju en egen blogg, som ska uppdateras tills han blir gammal och som han själv ska få läsa. Förhoppningsvis kan den hållas hemlig så länge som möjligt. Så nu har även Lina fått en egen blogg, med samma avsikter. Namnet på bloggen var inte självklart, men något som anspelade på hur snabbt tösen kom till världen ville vi ha. Tillslut föll valet på snabbalina. Huruvida hon tänker fortsätta livet med att vara lika snabb återstår att se. Om så är fallet är det väl bara att förslka hänga på helt enkelt.
Jag fick epikrisen från förlossningen och även där kunde man läsa att Lina är ett snabbt barn, även om jag mest tror på att det är skrivet med syftningsfel 😉 Men vem vet, de såg ju att hon var blond trots massa blod i håret.
Ni ser, jag föder mycket snabbt barn:
IMG_5564_Fotor
Bloggen har, precis som Nils blogg, användarnamn och lösenord. Det är inte för att stänga nån ute, utan för att bilderna inte ska vara så lättillgängliga på nätet. Så vill ni komma in på Linas blogg, eller på Nils blogg för den delen, är det bara att säga till.
Bakar Pippi-style… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 4

Bakar Pippi-style… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 4

Jag står och lagar mat och tycker ändå att jag lyckas hålla rätt bra ordning medan jag lagar, vilket kan vara lite svårt, i alla fall för mej. Det brukar ligga massa disk runtomkring som man får ta reda på sen, istället för att plocka undan direkt. I alla fall kände jag mej rätt nöjd den här dagen. Sen vänder jag mej om. Då är jag inte lika nöjd längre. Nils Långstrump har nämligen plockat hälften av innehållet i nedersta kökslådan (den där lådan där alla udda saker hamnat). Jag ska precis sucka och be honom städa när han nöjt tittar upp och säger att han bakar pepparkakor som Pippi Långstrump gör och sjunger glatt att han bakar kakor med Herr Nilsson på. Sen blir jag erbjuden en kavel och pepparkaksformarna, så det var bara att sätta sig ner och stämma in i sången. Vem behöver ett stökfritt kök egentligen?

IMG_5544

I sann Pippi Långstrump-anda passar han även på att stompa och pressa sin plastspindel. Jag måste ha missat den filmen.

Robert Broberg

Robert Broberg

Tillsammans med Svenne Rubins utgjorde Robert Broberg en väldigt stor del av den musik vi (jag och mina syskon) lyssnade på som barn. Jag vet, vi var antagligen inte riktigt som alla andra barn, men så kan det vara. Jag tror att det bara fanns en Broberg-skiva hemma hos oss… då gillade jag nog “Öken” och “Får jag doppa min mjukglass i ditt strössel” bäst. Men är inte det här den finaste?

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=Okr6I_viBHA[/youtube]

Vilken är er favorit med Broberg?

Vad som är lyx

Vad som är lyx

Vet ni vad som är lyx? Att vi har en skog som det bara tar ett par minuter att gå till (eller hade gjort om man inte haft barn i släptåg, för nu tar det nog 10 minuter). I vår skog kan man hitta detta:

IMG_5528

Ja, det är lyx!

I vår skog kan man också hitta dinosaurieryttare som mumsar blåbär. Såna finns inte i alla skogar, det är jag rätt säker på. Ni ser dinosaurien han rider på va? Det är en långhals, ifall det inte var obvious.

IMG_5527

Inget flyt med tv-tablån ikväll

Inget flyt med tv-tablån ikväll

Jag har inte sett speciellt många Beck-filmer i mina dagar, men vid de få tillfällen jag sätter mig för att se en, så är det nästan ALLTID  samma film: den där med flickan i jordkällaren. Hur kommer det sig? Visas den oftare än andra Beck eller är det bara oflyt?

Jag kanske är ute på tunn is nu, men jag hör till dem som inte förstår varför en del folk tycker att  Persbrandt är snygg. Så det finns liksom ingen anledning att se den igen.

När jag zappar över till 3:an upptäcker jag att Titanic precis börjat. Tack vare reklampauser håller den på i drygt 4 timmar! Det är länge det. Och vet ni vad? Jag tillhör dem som inte tycker att Leonardo DiCaprio är snygg han heller.

Det känns som det finns en anledning att vi nästan alltid väljer serier på Netflix eller liknande. Tv-tablån verkar inte gilla mej.

Lite otrogen?!

Lite otrogen?!

En bekant påstår sig vara lite otrogen (dock inte mot en partner eller på ett sexuellt sätt, så ingen behöver bli upprörd). Detta väckte många tankar och funderingar. Kan man vara lite otrogen? Hur då?

Oslagbara

Oslagbara

Av nån anledning, när jag fick den där låten “Oslagbara” på hjärnan, kunde jag inte låta bli att tänka på mej och Emma och vår studietid på Gotland. Jag kunde inte låta bli att tänka på:

Hur vi cyklat från Emma till kåren, vrålande “Heeeeej dickomdickomdack”.
Hur vi gått från Emma till kåren, med sångboken i högsta hugg och sjungit (läs vrålat) precis nästan hela boken på vägen.
Hur halva Visbys befolkning med största sannolikhet antagligen inte uppskattade detta något vidare värst.
Hur jag cyklade in i en trottoarkant på Emmas gård och ramlade i en rabatt och hur Emma skrattade så mycket åt detta att hon också välte.
Hur vi skrattande vandrat Visbys gator dag som natt.
Hur många kvällar vi stått på båda sidor baren, hur vi rockat både i dj-bås och på dansgolv.
Hur vi bryggt fulvin i vårt allrum.
Hur många gånger vi skrattat käkarna ur led.
Hur vi blev så sjukt bra vänner.
Hur mycket galet vi var med om och hittade på.
… och säkert tusentals “hur” till!

Och precis som i sången lever vi nu familjeliv, visserligen inte i samma stad… eller på andra sidan stan, men väl på andra sidan Vänern. Så här är vi nu med våra familjer (och jag älskar hur jag har det nu… men tänker ibland på hur underbart roligt jag hade det då!):

emma IMG_5377

 

Den som inte har levt studentlivet borde ta den chansen… och gärna med en Emma.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=i8O1QzCBo28[/youtube]