Browsed by
Tag: Dreeet

En vääääldigt lång städprocedur… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 73

En vääääldigt lång städprocedur… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 73

Någon gång under senare trias började jag städa huset. Det tog mig en bit in på krita-perioden innan jag hade dammsugit hela huset. Anledningen? Det mycket viktiga grundarbetet i att plocka upp alla saker på golvet försvårades hela tiden av en enormt snabb 3-åring som stökade ner snabbare än i upplockningshastighet.

Rum 1, när man äntligen kommit ända igenom typ rum 7:

Note to self: ta aldrig Linas rum först igen!

… och jag har inte kommit till att moppa än.

En förolämpad grävling

En förolämpad grävling

I sommar när jag varit ute och gått, har jag vid två tillfällen träffat på grävlingungar. Den ena av dem tyckte att jag verkade så skoj att den nu har spårat mig hem. På nätterna står den nedanför mitt sovrumsfönster och krafsar runt för att få min uppmärksamhet.

Eller egentligen, så är det så att en grävling terroriserar oss på vår tomt. Gräver i rosorna, gräver i gruset, bökar och stökar.

Härom kvällen fick jag se den nedanför sovrumsfönstret. Jag försökte skrämma den, utan att väcka Lina som sover med dörren öppen några meter bort. Hur frustrerad man än låter när man viskar/väser fram ”bu!” så får det inte en grävling att fly.
Vad som däremot får en grävling att fly, det är när man smäller upp ytterdörren några meter ifrån den och skriker ”BU!”. Den kanske inte reagerar på första buet, på andra buet kanske den reagerar men tittar sig förvirrat omkring. På tredje buet kanske den får syn på dig och flyr i panik. En grävling som flyr i panik ser fruktansvärt rolig ut, ben åt alla håll liksom. Ännu roligare ser den ut när den nästan är för tjock att fly under staketet, så den nästan fastnar. När man då skrattar hysteriskt åt den, då verkar den bli så förolämpad att den inte vill komma tillbaka mer.

En joggingtur guldkantad med älgflugor

En joggingtur guldkantad med älgflugor

En joggingtur ikväll.

36 minuter och 5,75 km senare…

4 älgflugor senare….

Ser jag ut såhär:

Ingen rekordtid direkt… eller jo egentligen sa runkeeper att det var en rekordtid per km för distansen 5-7 km.  Kan vara att jag var grym idag, eller så beror det på det faktum att de gånger jag satt igång runkeeper sprungit längre eller kortare. Men rekord i vilket fall! Egentligen ingen höjdartid, men det är en joggingtur, ett steg närmare målet och varje steg räknas.

Angående älgflugorna, så petade jag bort en ute, en klämde jag från tröjan inne, en satt i min hårbotten och den fjärde lilla rackarn hade inte släppt sina vingar än utan flög iväg vind för våg i huset. Jag gillade inte någon av flugorna, men den sistnämnda av dem är min less favourite. Vem vet när och var den dyker upp igen?

En liten bebis av luft

En liten bebis av luft

De senaste kvällarna verkar det precis som jag börjat lida av lite kvällsgraviditet. Båda bilderna är alltså från samma dag. Den övre bilden på morgonen och den nedre på kvällen. Det ser faktiskt ut som det kan vara en lite baby på väg… men lugn, det är bara en luftbebis. Men jag älskar den ändå… eller nej, där ljög jag. Den är faktiskt ganska jobbig och inte speciellt önskad. Men det är väl bara att ta sitt ansvar och ta hand om den ändå.

Första arbetsdagen efter semestern… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 65

Första arbetsdagen efter semestern… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 65

Kommer hem från första arbetsdagen efter semestern, skapligt dödligt sliten. Lina bestämde sig nämligen för att inte sova speciellt bra i natt.

I alla fall försöker jag göra något åt denna dödliga trötthet som plötsligt infunnit sig. Jag trycker ner barnen i soffan med varsin skål chips och en Festis. Enbart för att jag själv ska kunna lägga mig i andra soffan med låtsasenergi i form av cola… och lite sympatiätande av chips (barnen ska ju inte behöva äta något sådant själva).

Vad jag inte hade räknat med var sockerkicken. Inte min då, den uteblev… utan barnens! Fan!

Vad gör man inte?… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 64

Vad gör man inte?… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 64

Man vet att man kan göra ALLT för sina barn, när man lyssnar på Sean Banan i en hel halvtimme i bilen. En hel halvtimme borta av ens liv. En hel halvtimme där hjärnan inte förmådde att tänka egna tankar ens. En hel halvtimme där jag kom väldigt nära vad jag tror tortyr känns som. En hel halvtimme där tiden stod still.

När Nils sen avslutade bilturen med: ”Sean Banan är min nya favorit nu mamma. Jag ska göra en ny spellista vi kan ha i bilen”… då var tårarna nära.

Mellan hopplöshet och förtvivlan

Mellan hopplöshet och förtvivlan

Igår var jag hemma och var sjuk med min egen hjärna som enda sällskap. Det var ingen trevlig upplevelse. Min hjärna:

Men sen sa jag till den på skarpen… och DÅ, då kontrade den med detta istället:

Igår var det inte lätt att vara jag! En hel lång dag pendlandes mellan hopplöshet och förtvivlan.

“Grymtar kor?”

“Grymtar kor?”

Det var en liten desperat fråga jag hade till Calle när jag hörde ett grymtande utanför fönstret i förrgår kväll. En grymtande ko hade inte känts så farligt som tex ett grymtande vildsvin, eftersom vi bor typ bredvid en kohage.
Vi konstaterade rätt snabbt att kor inte grymtar…
På morgonen efter kunde vi dock konstatera att grävlingar grymtar. Så japp, nu har vi blivit med grävling. En hund eller så, hade varit trevligare

Två nätter i rad har den i alla fall bestämt sig för att hälsa på och gräva ett hål i trädgården. Nu tror jag dock att jag vet vart den bor och nu ska jag försöka sätta hårt mot hårt. It’s on grävling, IT IS ON!

 

Mitt minst prestigefulla inlägg ever… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 55

Mitt minst prestigefulla inlägg ever… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 55

Lekrummet hemma hos oss, det lever i två olika cykler. Cyklerna går under namnen “alldeles precis 2 minuter innan fredagsmys” och “övrig tid”.

Hela veckan ser lekrummet ut såhär:

Sen, på fredagseftermiddagen, ungefär 16.30 övertygar jag Nils om att det vore väldigt mysigt om det vore städat innan vi tog fredagsmys. Så ca 16.58 ser lekrummet ut ungefär såhär:

Sen på lördag morgon (med lite tur, annars typ 2 minuter efter fredagsmys) ser rummet ut såhär:

Dubbel otur 

Dubbel otur 

I torsdags var vi på skolresa i Rottneros. En fågel bajsade på mitt ben. Av alla drygt 100 ben som fanns i lekparken bajsade den på mitt. Det var inte kul. Mina kollegor tyckte att jag skulle köpa en lott. Jag köpte två!

Precis som jag misstänkte var det otur på lotten också. Ingen vinst.

Fåglar förstår sig inte på skraplotter!

Livet på landet

Livet på landet

Hemma hos oss brukar glassbilen komma varannan fredag. Vi väntar på den eftersom det är det enda stället vi hittat laktosfri sandwich på. Den kom inte förra fredagen, så vi tänkte då att det var dags idag. Vi väntade och väntade. Vi väntade så intensivt att Nils tillslut “hörde” glassbilen varannan minut.
Jag tänkte att det var lika bra att googla när den kan tänkas dyka upp. Det känns låååångt!

Bröllopsdag nr 8

Bröllopsdag nr 8

Idag firar vi 8-årig bröllopsdag. Jag sitter hemma i soffan med ett glas bubbelvatten. Calle sitter på kontoret. Klockan är 21.48. Mysigt värre!

Varje bröllopsdag kallas något. I år är det gummibröllop. Varje år brukar jag försöka köpa nåt på temat. I år blev det… trumvirvel…. gummibjörnar!


Calle är möjligtvis lite mer romantisk och har skickat hem väldigt vackra blommor. Men det är fusk. Det var inget gummi alls i dem.

Ett tag funderade vi på att fira med ett annat slags gummi. Det finns tydligen glow in the dark till och med. Men sen tänkte vi kanske nej… Ni vet att jag bor på landet. På landet är det väldigt mörkt, när det är mörkt. Tänk då hur det skulle se ut som vi hade glow in the dark och nån skulle se mot vårt fönster. Det skulle ju se ut som en fyr typ. Folk skulle undra. Det är bättre med gummibjörnar… och ev har vi väldigt mycket för höga tankar om hur starka glow in the dark kan vara.

Lite bröllopsbilder känns som på sin plats här också.

Vad gör man inte för lite sällskap? … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 39

Vad gör man inte för lite sällskap? … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 39

Nils har haft feber sen i måndags kväll. Idag är det måndag igen. Väldigt många dagar inne i huset med andra ord.

Vi har ju fått möss i huset. Idag kom en kille ifrån Nomor för att kolla vart de möjligtvis kom in och höll hus. När grabben står med huvudet upp i taket för att kika på vinden kommer Nils på den briljanta idén (killen trodde säkert han var safe där uppe en stund, efter det att Nils redan tjatat hål i huvudet på honom om ditt och datt) att han ville visa sitt rum. Så han bjöd in killen på sitt rum. Muskillen var artig nog att tacka ja och Nils visade stolt upp sitt rum och alla sina grejer, med stor inlevelse och ljudeffekter, tills jag tyckte att nu var det alldeles nog. Då tyckte Nils att jag skulle visa mitt rum.

Jag ska inte säga att jag var frestad att visa mitt rum direkt, men det var läääänge sen jag träffade folk…

I alla fall, när Nils frågade om han fick visa sin gitarr (som han fick när han fyllde år), då la han benen på ryggen. Smart drag! Jag hade tyvärr inte samma val.

Nu är det höst!

Nu är det höst!

Nu är det med all säkerhet höst. Jag gillar höst. Det är kallt, löven är gula, naturen är vacker och luften är klar. Det allra säkraste tecken på höst och kallare väder verkar dock vara att hyresgästerna är tillbaka… eller åtminstone en, än så länge. Det rasslar och trippar i mellantaket. Jag väntar med olustig spänning på vart den första synliga ska dyka upp. Möss var verkligen mycket sötare innan vi hade med dem att göra. Jag gillar inte möss. 

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Alltså, hur många inombordsutbrott kan en få innan en får hjärtinfarkt eller att det pyser ut genom öronen? Varje läggning med Lina tar mej 5-10 inombordsutbrott närmare vad det nu är som händer i alla fall.

När Calle lägger Lina tar det typ 5 minuter. Han stryker henne över ögonen när hon dricker sin mjölk och sen somnar hon.

När jag lägger Lina äter hon sin mjölk och jag stryker henne över ögonen och så somnar hon… tror jag! ALLTID, tror jag det! Sen går det 1-2 minuter, sen hittar hon en magisk extra energi. Då hon tar sin lilla pluttiga hand och snabbt som blixten sliter hon ut nappen och kastar iväg den. Hinner jag då inte med och hon hör hur den landar på golvet, DÅ… DÅ är det kört. Då finner hon så mycket extra energi att hon vaknar helt igen. Landar den inte på golvet, då hittar hon sakta, sakta lite energi, tills hon är vaken igen. För får hon tillbaka nappen, kastar hon den snart igen. Får hon inte tillbaka nappen, då vaknar hon därför.
Sen flyger det nappar hejvilt. Så många nappar att mitt napplager på 5-6 nappar tar slut… två gånger tar det slut. Och varje gång jag måste samla ihop dem från golvet igen. DÅ vaknar hon en aning.
Det är då alla mina inombordsutbrott bubblar!
Det är då jag överväger att knacka henne lite lätt på nåt bra ställe i huvudet. Det är då jag letar nånstans i minnet efter om jag inte hört nåt om nån punkt på kroppen som gör att en somnar så fort nån klämmer där. Det är då jag funderar på att strypa ut henne, ni vet, bara strypa lite, så hon liksom somnar.
Men sen, helt magiskt, oftast minst 40 minuter senare. Då somnar hon.

Och DÅ, just DÅ, då är hon faktiskt inte ens söt när hon sover… men sen går det en halv minut, och sen blir hon ganska söt igen.

img_0177

Som en reversed skalbagge

Som en reversed skalbagge

Alltså, typ det värsta som kan hända på natten, är att jag råkar hamna på magen när jag sover. För hamnar jag på magen, då tar jag mej knappt tillbaka… lite som en skalbagge, fast tvärtom. På nåt sätt protesterar ryggen och det gör så sjukt ont och tar alla krafter att vända mej tillbaka. Innan graviditeterna var det min favoritställning. Under graviditeten gick det inte att sova på mage av förklarliga anledningar… och nu går det inte av oförklarliga anledningar.

Så inte nog med att barnen snurrar och stör en på natten, så har de dessutom sett till att jag inte kan sova på mage. Jag tror jag ska träna Lina i att vända runt mej tillbaka när hon märker att jag hamnat på mage.. eller ännu bättre, träna henne lite som en sån där hund som kan förutse epilepsianfall, fast träna henne i att väcka mej när hon märker att jag är på väg att snurra över.

Det är inte lätt när det är svårt…

Det är inte lätt när det är svårt…

Jag känner mej inte jättesmart eller vidare vaken, när jag sitter och muttrar för mej själv över hur lite sourcreamchipsen smakar, för att senare (efter typ halva skålen) konstatera att jag inte äter sourcreamchips utan lättsaltade. Oflyt! Men annars är det en rätt hyfsad lördag….

Det är bra med vin… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 32

Det är bra med vin… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 32

Linas ena sko försvann nån gång vid lunchtid. I eftermiddags åkte vi till stranden. Jag letade, som en tok, efter Linas sko, men hittade den inte. Hon fick åka utan skor.
Vi kom hem. Jag letade vidare efter Linas sko. Hittade den inte. Hittade andra av Linas udda skor dock… alltid nåt.
Jag gav upp!

Efter läggdags ska vi ta lite vin som blev kvar sen middagen… det blev så lite kvar i flaskan efter lite vin, så det var lika bra att ta allt. Tur var det, för när jag öppnar glasåtervinningslådan och ska slänga flaskan ligger skon där. Vin är bra!

Sen blev det vin på balkongen, ända tills getingarna jagade in oss, för att vi försöka måla staketet utanför deras bo. Tycker att det borde ligga i deras intresse också att ha ett fint staket, men tydligen inte.

Meeeeen… vi har vin och skon är hittad.

IMG_9327

Årets första myggbett

Årets första myggbett

I fredags fick jag årets första myggbett. Det verkar inte bara vara årets första, det verkar också vara årets drygaste… men som tur är, inte speciellt kliigt.
Så nu verkar säsongen vara igång, redan!?
Har ni märkt att myggor verkar ha muterats de senaste året? Förr så hörde man dem ju lång väg och de var typ bara framme när inte solen var det. Sen började de ljudlöst sväva runt i solen… och nu då? Mitt under en annalkande hagelskur.

IMG_8289

Rena High Chaparral

Rena High Chaparral

Vet inte om ni kommer ihåg förra försommaren när den ena grannen sköt den andra grannens tjur. Det var ju lite action.

I lördags var det action på första parkett. Nu var det återigen dags för lite tjurjakt. Den här gången var det en tredje granne som sköt sin egen tjur. Den var lite galen… tydligen. Den råmade, frustade och skrapade. Sen ringde grannen på och sa att snart smäller det.
Det var ett väldigt relativt snart. Vi stod och spanade i fönster och var väldigt beredda på ett snart. Det blev typ 15 snart innan det riktiga snartet kom (det är snart under ungefär en timmes tid, för er som undrar). Det är tydligen inte bara att skjuta en tjur. Speciellt inte om den (garanterat medvetet) ställer sig framför elstolpar hela tiden.

Jag inser att jag skulle bli en väldigt dålig jägare, för jag tyckte det här var riktigt otäckt. Jag har svårt att döda nåt så stort som en humla.

Efter smällen, som egentligen inte var speciellt mycket till smäll, kom en rad av frågor från en mycket fundersam 3,5-åring. Den största frågan stor fortfarande obesvarad: Vart är tjuren nu?
Antingen är den under marken… eller så är den kött.
Vi får se om vi kommer få svar på detta… snart hoppas jag.

Lite jobbig känsla…

Lite jobbig känsla…

Lite jobbig känsla när man precis har rullat nästan 1 kg köttbullar och sen kommer på att man glömde krydda skiten.

IMG_7654

P.S. Jag har fått lite 3-åringshjälp att “rulla” köttbullarna. 3-åringen ville hellre göra plattade köttmonster istället.

Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

I helgen skulle jag få en välförtjänt barnfri helg. Jag säger inte att det inte är kul att vara hemma med mina barn, men ibland kan även den bästa behöva en liten paus. Idag hade jag definitivt behövt en paus. Men så tänkte inte barna riktigt.

Den här “barnfria” dagen har jag byxorna fulla med snorspår… och NEJ, det är inte ens mitt eget snor.

IMG_7515

Jag har, enligt min ringa åsikt, byggt en mycket vacker giraffminifamilj.

IMG_7526

Och tro det eller ej, men jag har faktiskt åtminstone fått 2 barnfria minuter när jag var på toa… så, vem är jag att klaga egentligen!? Lite barnfri har jag ju faktiskt varit.

Att vara ifred… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 16

Att vara ifred… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 16

Går på toa. Lina kryper runt på golvet. Nils kommer in och stänger dörren.
Nils: Vill du vara ifred?
Jag (ser oerhört förvånad ut): Ja tack!
Nils: Ok!

Sen låser han dörren… fortfarande på min sida dörren dock.

Jag: Men jag skulle väl få vara ifred?
Nils: Jag vill vara med dej när du är ifred.

Typ 3 timmar senare:

Nils: Jag måste bajsa, följ med mej!
Jag: Ok, jag följer med och om du vill vara ifred kan jag vänta med dej.
Nils (sätter sig på toan): Jag vill vara ifred!
Jag (jävlas): Ok! (Stänger och låser dörren)
Nils: Jag vill vara ifred själv… gå ifrån!

Hur kommer det sig att det är ett alternativ för honom, men inte för vissa andra?!

En liten mus i vårt hus… och sen en till.. och en till…

En liten mus i vårt hus… och sen en till.. och en till…

För ett tag sen började vi se lite spår av att vi kanske fått husdjur. Förra fredagen, när jag var själv hemma, hörde jag plötsligt hur det prasslade i köket. Lite olustigt kändes det att gå för att titta. Hade lagt ett par pizzakartonger vid dörren, som mellanlandning innan soptunnan. De dansade nu… eller hoppade… däri satt en liten rackare och smaskade på smulor.
Ringde till Calle för att fråga vad jag skulle göra. Han tyckte jag skulle hoppa på den! Jag var lite orolig att det skulle skvätta mus på mej, så jag gick för att hämta mina skor (som om det skulle ha hjälpt mot musskvätt). Sen tog jag sats och hoppade för allt jag var värd! Musen hade självklart hunnit undan och jag landade på pizzakartonger, som blev väldigt hala mot klickgolvet och jag sträckte mej i låret… kul!
Ungefär då kom Calle hem. Vi bestämde oss för att jaga ut musen hellre än att försöka döda den. Jag fick i uppgift att jaga mus och fösa den utåt och Calle vaktade så den inte skulle springa in. Den sprang in. Calle tyckte vi skulle byta, för han tyckte inte jag föste bra. Calle började springa runt med två flugsmällare och musen sprang fram och tillbaka… tillslut föste jag ut den.

Här tyckte vi att det var lite läge att köpa ordentliga råttfällor och inte såna där kassa i trä, som är med musmatare än musfångare. Vi fick 3. Sen byggde Calle en spärr under diskbänken, där de verkar komma in och vi fick gift utomhus. Nu har det varit tomt ett tag.

Här ser ni vad de små nattgästerna haft för mej… äta napp och perforera ett värmeljus. Ett öga för konst, de små mössen.

IMG_6605

IMG_6624

Lite adrenalinpåslag

Lite adrenalinpåslag

Vi har hemlarm. Det är bra. Det känns tryggt, speciellt när vi bor lite avskilt från allt, utom från två grannar. I morse gick larmet kl 5.15 typ. Det var lite läskigt. När Verisure ringde upp sa de att det var från nedervåningen. Ännu mer läskigt. Killen kunde inte se nåt på kameran och dörrarna var fortfarande låsta, så han föreslog en spindel på kameran. Hmm, who knows?

I eftermiddags när jag var ute gick larmet igen, fast på övervåningen. What!? Det syntes inget på kameran den här gången heller. Har spindlarna blivit tokiga? Eller flugorna? Antingen det… eller ett husspöke. För de fastnar väl inte på bild?