Browsed by
Tag: Jobb

Om att vila sig i form 

Om att vila sig i form 

Kom tillbaka till jobbet efter semestern igår. En kollega tittar på mej, känner lite på min arm och konstaterar att jag ser stark och deffad ut. Hon skrattar inte eller nåt när hon säger det. Jag tänker att hon nog menar det och blir glad. Visst är det väl möjligt att vila sig i form? Då borde man också kunna vila sig till muskler?!

Jag kommer hem och kollar i spegeln. Jag tänker att jag kanske ser liiite starkare ut än vanligt. Sen försöker jag spänna mej lite, men ser likadan ut som när jag inte spänner mej. Jag konstaterar att det nog beror på att jag alltid ser pumpad ut, snarare än att jag kanske inte såg så stark ut ändå.

Sen gick jag ut och sprang för första gången på flera veckor och gjorde 14 armhävningar på tårna. Jag får tacka för pushen!

Här måste jag varna känsliga läsare för starka bilder. Ni avgör själva om ni törs scrolla vidare…

Hoppas jag inte skrämde er alltför mycket.
Ha i åtanke att om man är stark, så måste man ju faktiskt vara snäll också.

Det visste ni väl redan…

Det visste ni väl redan…

Jag antar att ni redan räknat ut att min semester tog slut idag. Det kunde ni se på vädret i morse.
Kanske är det solen som firar att den slipper se mina bleka ben något mer.

Nej, men så att…

Nej, men så att…

Igår hade vi avslutning på fritids på jobbet. Vi spelade fotboll, föräldrarna och pedagogerna mot barnen. Efter att ha sprungit i 2-3 minuter började det kännas riktigt skumt i kroppen. Jag tyckte det var så obehagligt att jag tänkte att jag får nog lov att avbryta. Sen insåg jag att jag var andfådd.

Det är dags att ta tag i träningen nu, på riktigt, banne mej!

Dubbel otur 

Dubbel otur 

I torsdags var vi på skolresa i Rottneros. En fågel bajsade på mitt ben. Av alla drygt 100 ben som fanns i lekparken bajsade den på mitt. Det var inte kul. Mina kollegor tyckte att jag skulle köpa en lott. Jag köpte två!

Precis som jag misstänkte var det otur på lotten också. Ingen vinst.

Fåglar förstår sig inte på skraplotter!

En synnerligen lyckad googling

En synnerligen lyckad googling

På mellanmålet på jobbet idag satt vi, några stycken, vid ett bord och pratade. En kille frågade vilket djur i vattnet som kan bli jättegammalt. Vi gissar på sköldpadda, val och krokodil, men inget är rätt.

Pojken: En ba-na-naaa!
Jag: Banana? Det finns väl inget djur som heter banana?
Pojken: Jo! Helt seriöst! Det gör det.

Jag googlar “banana djur” för att bevisa motsatsen, men får fram den här bilden:

Jag: Nämen, är det en sån här du menar?
Pojken: Va!? Alltså va!?!? Jag hittade ju bara på!!

Google alltså, ibland undrar jag om google tjuvlyssnar.

Livstid i Vålberg… typ

Livstid i Vålberg… typ

Nu, lagom tills jag blev mammaledig, blev jag erbjuden en tillsvidaretjänst i Vålberg. Så grattis/bad luck till er i Vålberg nu får ni njuta av mej till/blir inte av med mej förrän pensionsåldern… eventuellt.

Så tyvärr Stodene, det blev en kort tid med er… men underbart är kort, sägs det! Jag har visserligen varit anställd i Stodene i drygt 3,5 år. Först jobbade jag där i 9 månader, sen var jag föräldraledig i 1,5 år och sen var jag tjänstledig i 1,5 år nästan nu. Så, så vidare mycket faktiskt tid har det ju inte varit. Egentligen har jag jobbat mer i Vålberg än i Stodene under tiden jag varit anställd i Stodene.

Nu vet jag i alla fall vad som väntar när jag börjar jobba igen, till höstterminen 2016 (!)… det känns gött!

Det händer inte alla!

Det händer inte alla!

Pojke 9 år: Alltså fröken, förut brukade du vara smal, men nu har du blivit tjock!
Jag (tror att pojken skojar med mej och egentligen vet att jag är gravid): Jo, sånt som kan hända ibland vettu!
Pojken tittar på mej och är nöjd med svaret, sen vänder han sig till en annan och viskar:
Hoppas det INTE händer mej!

Jag som trodde att jag redan kunde klockan…

Jag som trodde att jag redan kunde klockan…

Ja, jag levde alltså i den föreställningen att jag kunde klockan, men idag fick jag lära mej nåt nytt.

Två barn 6 år:
A: Idag ska jag följa med W när hennes mamma kommer.
Jag: Vad kul!
W: Ja, min mamma kommer 4 i 10 halv.
Jag: Ja, jo, du sa det innan.

5 minuter senare
A: När kommer W:s mamma?
Jag: Jag vet inte riktigt, det är lite olika. Jag vet inte vilken tid hon kommer idag.
A (bestämt): Men fröken, nu har W talat om TVÅ gånger när hennes mamma kommer. Hur lång tid är det kvar?
Jag: Men… jag vet inte riktigt… jag har ingen aning om när klockan är 4 i 10 halv.
A suckar djupt och tittar tvivlande på mej och går sen därifrån.

Numer vet jag att 4 i 10 halv är ungefär 15.27

Det här med namn

Det här med namn

Barnen på jobbet har upptäckt att det är en bebis på g. De är aningen nyfikna om än det ena, än det andra. Kön och namn mestadels.

Pojke, 6 år: Vad ska bebisen heta?
Jag: Jag vet inte än.
Pojken: När vet du det då?
Jag: Ja, vi har inte bestämt än, kanske när bebisen kommer ur.
Pojken: Är det prästen som bestämmer det?

Himla tur att det inte är så!

Pojke 1, 7 år: Vet du fröken… om det är en pojke tycker jag han ska heta Leo, för så heter min farfar.
Pojke 2, 7 år: Mäh, hallå, du har ju ingen farfar!
Pojke 1 (lite nedstämt): Nä, men om jag hade haft en….

Nu lär ju inte det här med pojknamn bli det stora problemet, eftersom det med största sannolikhet är en lillasyster i magen… men OM, får jag väl tänka över det här med den eventuella farfarn och hans då.

Hur lång en evighet är

Hur lång en evighet är

Barnen på jobbet:

– Nu har S varit sjuk i en evighet, när ska hon bli frisk?
Du Elin, du var ju också sjuk, fast bara i en halv evighet… plus en och en halv vecka.

Så, utifrån detta kan jag dra slutsatsen att en evighet är ungefär 10 veckor, kanske… ifall ni också undrat hur lång en evighet är.

Valens och kvalens vecka är över

Valens och kvalens vecka är över

Det här har varit en vecka av val och kval. Nu har jag varit demokratisk och följt magen och hjärtat och låtit huvudet få stå tillbaka, som den minoritet det var.
Jag har vågat chansa, släppa taget, blundat och hoppat lite… så får vi väl se vart jag landar så småningom. Jag hoppas att jag kommer upptäcka till hösten när jag landar och öppnat ögonen, att det gör lite ont i knäna eftersom det inte var så högt och fritt hopp som jag trodde.

Så nu kör vi, ett läsår på fritids istället för lärarjobbet jag hade till hösten och hoppas på att det kommer leda till nåt bra nästa år. Det känns bra i magen och det ska bli ett riktigt kul år med toppenkollegor på en toppenskola.

Vuxentänder är inte gjorda för glass

Vuxentänder är inte gjorda för glass

Alla barn och alla fröknar bjöds på glass igår av en kollega.

En pojke räckte upp handen:

Pojke 1: Jag trodde inte att fröknar tyckte om glass.
Jag: Trodde du inte?
Pojke 2: Trodde du verkligen inte det??? Jag var helt säker på att Elin skulle tycka om glass.

Jag funderade en stund lite över hur glassnödig jag såg ut egentligen.

Efter ett tag:

Pojke 3: Fröken, blir det inte kallt i dina vuxentänder?

Efter en kort diskussion tror jag vi kom fram till att barns tänder är mer gjorda för att äta glass än vuxentänder… typiskt!

Älg eller häst?

Älg eller häst?

Flicka 6 år: Alltså Elin, jag lär mej aldrig det här… jag tycker det är så svårt att se skillnad på en älg och en häst!
Jag: Men, tycker du?
Flickan: Ja, du vet… hästar kan ju också ha små horn.
Jag: Nej, det finns inga hästar med horn!
Flickan: Va? Gör det inte?
Jag: Kom ska jag visa!

Tar med mej flickan till datorn och vi googlar upp bilder på massa hästar och älgar. Bild efter bild efter bild och vi konstaterar att det finns älgar med eller utan horn, men att hästar aldrig har horn. Tillslut säger flickan:

“Jaha, nu förstår jag vad du menar, tack så mycket”… och så gick hon, utan att se speciellt övertygad ut.

Fat inside

Fat inside

På mitt jobb har jag bara en massa snälla kollegor. En av dem är så snäll att hon kom med den mycket intressanta faktan, att även om man är smal, kan man vara en tjockis på insidan. En fakta som jag i och för sig hade räknat ut själv, men det man inte säkert vet mår man inte dåligt av…. men  nu vet jag alltså säkert.

Så när jag nu sitter i soffan och äter chips, gissa vems röst som ekar i mitt huvud!?
Jag riktigt känner hur tjockisen i mej tar över alla vener i kroppen, hur de kleggar igen av allt skit som jag faktiskt slänger i mej. Tack så mycket för den Malin, tack så mycket! Hoppas att dina snacks smakar bättre än mina…! 😉

Vissa dagar känns inte mina egna på-hjärnan-låtar så himla illa

Vissa dagar känns inte mina egna på-hjärnan-låtar så himla illa

Jag brukar ju uppdatera om mina på-hjärnan-låtar emellanåt. Det kan ju vara riktigt irriterande. Igår träffade jag en pojke som antagligen har det ännu jobbigare med på-hjärnan-låtar… jag hade det åtminstone jobbigt med hans på-hjärnan-låtar.

Vi gick från badhuset tillbaka till skolan, en promenad på ca 2 km. Efter att ha gått halva vägen hade jag hört : “whatta whatta Ninja Turtle!” ungefär 300 gånger. Efter den ungefär 300:e gången upptäckte en annan pojke att glömt sin ryggsäck, så det var bara att vända det… and guess what… “Ninja turtle”-killen bestämde sig för att vara vänlig nog att följa med. Så vi hann med ungefär lika många “Whatta whatta Ninja Turtle” på vägen tillbaka.
Sen när vi vände däremot, då byttes “Whatta whatta” ut mot “Quizzy, quizzy quizzy vaggadappla all” (i mina öron låter originalet som “Busy busy busy doing nothing at all”). Det var en ganska lång promenad.

När vi var tillbaka till skolan kände jag att mina egna på-hjärnan-låtar faktiskt inte är så dumma ändå.

När man missar en chans att imponera…

När man missar en chans att imponera…

Jag var på Svenne Rubins i helgen. Innan spelningen hamnade jag bland annat här: mitt i Rubins skivsignering.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Bandet signerade massa skivor och jag fick lust att signera nåt jag också, så jag signerade bandet (eller delar av i alla fall). Det resulterade i att även jag blev armsignerad. Så jag hade en autograf på varje arm. (Bild lånad härifrån)

Så, till den missade imponeringschansen: Eftersom jag tjatar på barnen i skolan hela tiden att de inte ska måla på sig kände jag att jag nog var tvungen att gnugga bort autograferna innan jobbet idag. Då händer följande:

En pojke (6år) försöker lära sina kompisar att sjunga “Långa bollar på Bengt”, helt apropå ingenting alls.
Jag talar glatt om att jag var och lyssnade på de som sjunger den i lördags. Pojken blir lite impad och jag fortsätter med att berätta att jag hade deras autograf på armen. Sen visar jag mina armar med de nästan helt utgnuggade autograferna… där slutade pojken vara imponerad. Det enda som syntes var nämligen små bläckspår, som kanske eventuellt kunde tolkas som blodådror.
Vem hade kunnat tro att man nån gång skulle haft glädje av en Rubins-autograf?

Vidare försökte jag imponera med att lägga mej på (vad jag trodde var) barnets nivå genom att berätta att Dogge var där under kvällen också. Pojken tittar undrade på mej och frågade vem Dogge är. Där la jag ner… tänk att en 6-åring kan vara så himla svårimponerad!

Lästräning både hemma och på jobbet

Lästräning både hemma och på jobbet

På jobbet har ungarna börjat ljuda samman ord. Gulligt!

Här hemma ljudar Calle samman ord… gulligt?
Det låg en tidning upp och ner på bordet (och to be fair var texten delvis täckt).
Calle: Vad står det? Brunca???
Jag ser antagligen ut som jordens största frågetecken.
Calle: Nej, det är ju inget a, det är ju ett h. Brunc- hö (hårt h-ljud).
Jag: ??? Brunch?

Tur att jag jobbar som lärare alltså… konstigare ljudningar har jag varit med om.

 

Uppdatering: Calle har just förklarat vad brunka är, men det törs jag inte säga högt.

En real life räknesaga

En real life räknesaga

På skolgården finns en stor snöhög, som nu förvandlats till ishög. På rasten klättrade en del barn runt där. Plötsligt glider en av pojkarna ner, för att ramla ordentligt sista biten och slå i ryggen. Han hamnar nere på marken.

Jag: Herregud, hur gick det?
Pojken (alldeles tårögd): Fröken… (mumlar nåt jag inte hör)
Jag: Vad sa du?
Pojken: Fröken, vad är 2+3?

Jag börjar fundera på om han kanske slog i huvudet eller nåt. Sen tittar jag upp på snöhögen, där står 2 barn med rosa väst och 3 med grön väst. Det var nog exakt det som pojken själv upptäckt när han hamnat där han hamnade. För övrigt en alldeles utmärkt räknesaga, som vi tränat på lektionen innan vi gick ut på rast.

110 är för stort

110 är för stort

Pojke 6 år: Fröken, lyssna här! 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110. Eller nej, inte 110… hmm (lååång betänketid)…
Jag, Jo, 110!
Pojke: Nej, fröken, det är för stort! Så stort finns inte!
Jag: Gör det inte?
Pojke: Nej, 110 finns inte.
Jag: Vad kommer efter 109 då?
Pojke: Inget!
Jag: Så det finns inget mer än 109?
Pojke: Nej, 109 är störst!
Jag: Men 1000 då?
Pojke: Hmm, ja just det! Jo, det finns.
Jag: När kommer det då?
Pojke: Det kommer efter tjugohundra och trettiohundra.
Jag: Jaha, men tror du att jag försöker lura dej?
Pojke: Jaja, okej då, 110 finns väl då.

Styrketräning – inte så stark längre

Styrketräning – inte så stark längre

På mitt jobb är det så lyxigt att man får styrketräning varje tisdag. Idag var första gången jag var på träningen… sent kom jag också. Jag satt i en diskussionsgrupp innan och när klockan var 16, då jag slutar, vågade jag inte gå eftersom rektorn satt i samma grupp och ingen annan gick. Därför var jag en kvart försenad. Det känns som att resterande 45 minuter kanske räcker för att ge mej träningsvärk i alla fall.

Jag har inte tränat styrka på 2 år ungefär. Jag är INTE lika stark som jag var då. Det gjorde mej irriterad…. och tydligen ganska förvånad. Jag gick nämligen ut lite för hårt på vissa övningar. Det är då inte ok, att om jag mitt i en övning inser att det är för tungt och jag byter till en lättare vikt, då är det inte ok att som instruktör fnittra åt mej… nope! Han ska få se, att när sommaren kommer, då kommer jag använda dubbla tyngstavikter, så det så… try me! Sen att fnittrandet egentligen inte var illa menat, utan mer ett litet skratt som för att visa att det var ok att byta och inte göra en stor grej av det, trots att den tyngre vikten släpade i golvet tillslut när jag gjorde övningen, det kan så vara.

Raggarbil

Raggarbil

Vi upptäckte när jag började jobba att det var lite problem med att ta sig till jobbet för mej, speciellt på fredagar när jag börjar innan bussarna börjar gå. Vi fick köpa en till bil för att lösa det hela. På våren hade det funkat kanon att cykla nu när jag har så nära, men inte nu kanske.
Eftersom vi har alla de där v:na… villa, vovve (eller hade i alla fall, barn räknas nog högre än vovve ändå) och volvo, så flashade vi till det med en fåååårrrd fan… en raggarbil.

bilen

En riktigt spännande kemi-lektion… typ

En riktigt spännande kemi-lektion… typ

Idag hade jag första kemi-lektionen med barnen i klassen. Man kan lugnt säga att barnen hade väldigt höga förväntningar. Lektionen handlade om densitet och vi skulle titta på vilka olika lager det blir när man häller vatten, olja och sirap i ett glas.

Jag häller i matoljan i vattnet:
Jag: Vad tror ni händer?
Pojke: Det sprängs!

Med viss besvikelse konstaterade barnen att oljan hamnade ovanpå vattnet.

Spänning igen! Jag häller sirap i glaset:
Jag: Vad tror ni händer nu då?
Ingen säger nåt, barnen blunder och tittar bort.

Lite mer besvikelse när de upptäckte att sirapen la sig i botten av glaset… helt utan explosion.

Fredagsfeeling

Fredagsfeeling

Första fredagen på 1,5 år som jag förtjänar riktig fredagskänsla. Vet inte riktigt om kroppen och huvudet fattat att jag börjat jobba igen, fredagskänslomässigt (att jag börjat jobba vet jag att den känner eftersom jag är helt utslagen på kvällarna). Jag hade rätt höga förväntningar när jag gick till jobbet i morse, på att jag skulle få känna den där härliga fredagskänslan när jag gick hem. Kanske var det för att jag stressade järnet för att få göra min första dagishämtning som fredagskänslan kom bort på vägen. Men nästa fredag: DÅ!

Första dagen i verkligheten

Första dagen i verkligheten

Idag var första dagen på jobbet för mej på ca 1,5 år. Kanske inte är så konstigt att jag är helt slut ikväll. När klockan var 12 var jag liksom redo för min dagliga middagslur. Det blev inget med det.
I alla fall var det inte alls så jobbigt och hemskt att vara tillbaka på jobbet. Det var faktiskt kul till och med. Det känns som att jag faktiskt kommer att överleva en hel del dagar till på jobbet.

Nils gjorde sin första dag på dagis idag, tillsammans med Calle. Jag möttes av en Nils på riktigt kvittrande, strålande humör när de hämtade mej efter jobbet. Tänk om jag hade haft den energin! Det måste ha varit för att Nils fick sova middag, men inte jag. Det hade gått jättebra för Nils och han hade haft riktigt kul och tydligen, enligt honom själv, fått väääldigt god mat.

Och ja, jag tänker säga dagis, fast jag VET att det heter förskola!

Byter jobb lite

Byter jobb lite

Nu efter mammaledigheten passar jag på att prova på ett nytt jobb. Det närmsta halvåret kommer jag spendera på Vålbergsskolan. Jag byter fritids mot en förskoleklass och det ska bli riktigt spännande. Ni på Stodene får helt enkelt fortsätta er paus från mej fram till sommarn… och ni på Vålberg som tidigare trott att ni blev av med mej, får helt enkelt stå ut ett halvår igen.

Kul i alla fall att få ha en förskoleklass… en egen klass att planera för, dessutom skönt att få ha närmare till jobbet.

Så grattis till mej till det nya jobbet!

En minimal stund på jobbet idag…

En minimal stund på jobbet idag…

Jag har varit på lönesamtal. När jag går över skolgården kommer en pojke fram till mej:

Pojken: Hej!
(ropar på sin kompis) Kolla, här är hon den gamla, unga damen!

Kompis: Jaha, hej! (måttligt imponerad)

Pojken: Elin, har du fått barn nu?

Jag: Ja, nu har jag fått en liten pojke.

Pojken: Har du fler barn?

Jag: Nej!

Pojken: Kommer du få fler barn?

Jag: Det vet jag inte.

Pojken: Ok, hoppas inte det! Då kommer du ju vara borta ännu mer.

Väldigt gulligt menat… men samtidigt inte. Liksom 2 förolämpningskomplinger i ett samtal. Skickligt!

Ett år sen jag jobbade

Ett år sen jag jobbade

I lördags var det ett helt år sen jag jobbade. Dagen innan bror Roberts och Lussans bröllop. På bröllopet satt jag nämligen till mej foglossning tydligen och det resulterade i att jag fick gå hem från jobbet 3 veckor tidigare än beräknat.

Tänk vad snabbt det går med ett år. Av nån konstigt anledning har jag inte börjat längta tillbaka till jobbet än. Jag hoppas att det kommer lite lagom till jul, för efter årsskiftet är det dags. Just nu känns det dock bara som jag börjar bli lite stressad över att det kommer bli jul alldeles för snart. Det gäller att passa på att njuta medan jag kan, med andra ord.

Ni andra kan ju ha det kul på jobbet!

Legitimerad lärare, tjihoo!

Legitimerad lärare, tjihoo!

Idag har jag fått min lärarlegitimation (coolt)… via mail (inte lika coolt). Trodde man skulle få det i ett brev, som ett fint diplom eller ett litet kort, som en vanlig legitimation. Nu har jag en mamma som kan skriva ut den åt mej visserligen, men ändå.

Jihaaaa och kul att jag är legitimerad lärare! Mindre kul att jag inte får jobba som lärare. Verkar inte som man kan få allt.

Har tydligen behörighet för:

Förskola
Förskoleklass
Fritidshem

Matte
Svenska
Biologi
Kemi
Fysik (men inte teknik?)
i år 1-6

Svenska som andra språk i år 1-3

Humanistisk och samhällsvetenskaplig spets inom försöksverksamhet med riksrekryterande gymnasial spetsutbildning

och

Humanistisk och samhällsvetenskaplig specialisering

Det var en himla massa behörigheter. Det jag undrar mest över är hur sjutton jag fick behörighet till gymnasiet?

I alla fall, legitimationen är här… jag känner mej inte så mycket smartare eller som nån bättre pedagog med den här. Det kanske beror på att jag är mammaledig.

Robotlärare

Robotlärare

Det håller tydligen på att forskas fram en robotlärare som ska hjälpa läraren i klassrummet. Den kan känna av hur ett barn mår och sen anpassa sitt beteende utifrån det. Den ska kunna lära barnen saker och jobba både enskilt och i små grupper. Alldeles precis som en riktig lärare. Lite spännande är det att man ska göra en robot, för att göra jobbet som en resurslärare kan göra… fast jag har en känsla av att en riktig lärare faktiskt skulle kunna göra det hela lite bättre. Men visst är den söt, roboten? Kanske lite sötare än en lärare.

robotlarare683

 

Bild och info från dn.se