Browsed by
Tag: Lina

Trolläventyr i Dalarna… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 58

Trolläventyr i Dalarna… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 58

I helgen var vi på trolläventyr i Dalarna. Eftersom både Nils och trollkusin Ilse var lite nervösa för trollen vi kunde stöta på, tänkte jag hjälpa dem på traven to become one with their fears. Jag knåpade ihop varsin trolldräkt till dem. Sötare troll tror jag inte att världen någonsin skådat!

Igår åkte vi in till Äppelbo för att gå på sagostigen och få träffa trollen på nära håll, innan det var dags för bygdespelet Trollbröllopet, med skogens alla väsen i.

Första gången på hästryggen. “Iiihahahaha hätten!” skrek Lina lyckligt.

På kvällen kom vi till Lemåsen och Trollbröllopet. Lina förvandlades till en liten tomte (för det var vad hon hade tålamod till) och Nils till ett ännu hiskligare troll. 

Sen var spänningen olidlig. På de tre nedersta bilderna har trollen precis äntrat skådespelet. Spännande!!! 

Jakten på den laktosfria glassen… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 52

Jakten på den laktosfria glassen… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 52

Länge har vi nu väntat på glassbilen. Vi bor tydligen så mycket på landet att glassbilen inte ens kommer på vinterhalvåret. I fredags var tydligen Dagen D. Dagen då glassbilen bestämt att det skulle vara vår. Vi väntade och lyssnade och lyssnade och väntade på att höra nån glassbil. Nils tyckte han hörde glassbilen med jämna mellanrum hela eftermiddagen, så tillslut slutade jag tro på att han hörde glassbil. DÅ kom glassbilen och körde jättefort förbi. I panik tog jag ett välgenomtänkt beslut och kastade på en väldigt tårögd Nils och en mindre villig Lina stövlar och jacka och kastade in dem i bilen för att följa efter den dundrande glassbilen. Vi letade efter glassbilen i 30 minuter innan vi tillslut hittade den i Fagerås.

Glassbilen är den enda som har laktosfri Sandwich. Så smakar nu inte den här glassen lite extra gott tro? Jo, jag skulle väl tro det.

Och jag blev nästan inte ens förvånad… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 49

Och jag blev nästan inte ens förvånad… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 49

I fredags var det dags för barnens årliga tandläkarbesök. En liten reflektion jag gjorde under besöket:

  • Jag, när jag sitter och väntar hos tandläkaren och får tråkigt: går in i mina egna tankar och slår ner på tempot, kanske bläddrar i en tidning eller fipplar med mobilen.
  • Lina, när hon sitter och väntar hos tandläkaren och får tråkigt: för det första satt hon väl i och för sig inte och väntade och det var ju inte helt oväntat. Det som däremot hände som var oväntat… när Lina får tråkigt hos tandläkaren, DÅ slickar hon på väggen!!!

Men nej, med en vardags med en 4-åring och en 1,5-åring, så blev jag faktiskt nästan inte ens förvånad.

En mycket modig mamma… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 46

En mycket modig mamma… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 46

Idag när vi matade korna, som omtalades häromdagen, hände nånting utöver det vanliga. Den ena kon råkade få med sig Nils vante i munnen när hon skulle ta brödbiten han hade. Det blev lite väl mycket spänning när vi stod och tittade när hon försökte ta sig ett provsmak… och ännu mer spännande när även tjuren kom och slickade på den och försökte klura ut huruvida den gick att äta.

Tillslut kände jag att jag var väl tvungen att försöka få fatt på vanten. Där kunde den ju inte ligga och det hade ju blivit väldigt jobbigt om de faktiskt tillslut bestämde sig för att äta en galonvante. Jag vet inte riktigt hur en komage tar till sig en sån vante. Dessutom är den nästan ny.
Jag bestämde mej i alla fall för att rulla in i kohagen för att hämta den. Rulla gjorde jag för att jag inte vågade öppna stängslet ifall korna då skulle passa på att smita. Rulla gjorde jag väldigt bra, precis så nära den första kobajsen att jag var millimeter ifrån att snudda. Sen fick jag lite ångest, tänk om inte tjuren ville att jag skulle rycka vanten precis framför mulen på honom. Jag tror dock att han kände sig lite lättad, eftersom han ännu inte hade bestämt för om vanten var farlig eller inte.
Sen rullade jag lika graciöst (som ett kylskåp) ut igen till en mycket imponerad Nils, som var rädd att hans mamma skulle bli stångad och funderade på hur jag inte kunde vara rädd (jag hade lite samma känslor som honom, även om jag nu haft närkontakt med tjuren förut).

Idag var jag hjälten!

Stilleben… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 41

Stilleben… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 41

Vänner till mej lägger då och då upp bilder på vackra stilleben från sina hem… ännu mer nu i jul. Jag blir lite avundsjuk och har inte alls sån kreativ touch. Men sen igår, insåg jag att även om inte jag har den kreativa touchen, så finns det andra i hemmet som har det. Efter att faktiskt ha öppnat ögonen hittar jag här och där små kreationer.

Lina har fått en idé om att det är vackert att sätta in skedar under högtalaren vid tvn.
Vet inte riktigt om jag håller med, men kreativt är det i alla fall.

Jag borde kanske sluta vara avis på andras stilleben och njuta av de som finns här hemma, istället för att tycka att det är leksaker utspridda överallt.

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Alltså, hur många inombordsutbrott kan en få innan en får hjärtinfarkt eller att det pyser ut genom öronen? Varje läggning med Lina tar mej 5-10 inombordsutbrott närmare vad det nu är som händer i alla fall.

När Calle lägger Lina tar det typ 5 minuter. Han stryker henne över ögonen när hon dricker sin mjölk och sen somnar hon.

När jag lägger Lina äter hon sin mjölk och jag stryker henne över ögonen och så somnar hon… tror jag! ALLTID, tror jag det! Sen går det 1-2 minuter, sen hittar hon en magisk extra energi. Då hon tar sin lilla pluttiga hand och snabbt som blixten sliter hon ut nappen och kastar iväg den. Hinner jag då inte med och hon hör hur den landar på golvet, DÅ… DÅ är det kört. Då finner hon så mycket extra energi att hon vaknar helt igen. Landar den inte på golvet, då hittar hon sakta, sakta lite energi, tills hon är vaken igen. För får hon tillbaka nappen, kastar hon den snart igen. Får hon inte tillbaka nappen, då vaknar hon därför.
Sen flyger det nappar hejvilt. Så många nappar att mitt napplager på 5-6 nappar tar slut… två gånger tar det slut. Och varje gång jag måste samla ihop dem från golvet igen. DÅ vaknar hon en aning.
Det är då alla mina inombordsutbrott bubblar!
Det är då jag överväger att knacka henne lite lätt på nåt bra ställe i huvudet. Det är då jag letar nånstans i minnet efter om jag inte hört nåt om nån punkt på kroppen som gör att en somnar så fort nån klämmer där. Det är då jag funderar på att strypa ut henne, ni vet, bara strypa lite, så hon liksom somnar.
Men sen, helt magiskt, oftast minst 40 minuter senare. Då somnar hon.

Och DÅ, just DÅ, då är hon faktiskt inte ens söt när hon sover… men sen går det en halv minut, och sen blir hon ganska söt igen.

img_0177

Äntligen lite Dalaluft

Äntligen lite Dalaluft

Så äntligen tog vi oss iväg en helg till Dalarna, men hela sommaren hann nästan passera. En jättemysig helg, som borde ha varit längre. Två nätter i mammas och pappas stuga, bärätning (för vissa), trädröjning (för vissa) och bara vara (om man inte hade haft en röjarLina att ränna efter). Lite bilder för den som vill:

IMG_9849
Efter en lång biltur var det skönt att komma ut och sträcka på benen.

IMG_9850

IMG_9856
Nils tyckte att trädet med gubben såg läskigt ut. Lika bra att röja bort det, efter att ha försäkrat sig om att det inte skulle börja prata med honom under tiden.

IMG_9859
Lina spenderade en stor del av tiden vid lingonstubben

IMG_9861 IMG_9865
“Åt vilket håll ramlar den mormor?”

IMG_9866
Sen Nils var på Svenne Rubins för 3 veckor sen har han bott i sin Rubins-keps… eller hans har redan gått sönder och nu är han inne på Linas (som utan protester lånade ut sin 😉 ).

IMG_9868
“Fiskar” lite i dammen

IMG_9869
Nils och en skadeskjuten morfar
IMG_9872

IMG_9873

IMG_9877
Vid Björnstenen. Nils pekar ut vilken nalle som är hans.

IMG_9882
Vi hälsar på i trollgrottan från trollbröllopet. Tyvärr hade trollgrottan förvandlats till en stuga igen, men det var spännande ändå. Lite läskigt var det allt om nåt troll skulle komma gående och med lite tur kunde man hitta kvarglömt trollguld.

IMG_9885

Score! Dock inte utan en viss oro att ett troll skulle komma och vilja ha tillbaka dem.. som ni kanske ser på ansiktsuttrycket.

Det är bra med vin… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 32

Det är bra med vin… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 32

Linas ena sko försvann nån gång vid lunchtid. I eftermiddags åkte vi till stranden. Jag letade, som en tok, efter Linas sko, men hittade den inte. Hon fick åka utan skor.
Vi kom hem. Jag letade vidare efter Linas sko. Hittade den inte. Hittade andra av Linas udda skor dock… alltid nåt.
Jag gav upp!

Efter läggdags ska vi ta lite vin som blev kvar sen middagen… det blev så lite kvar i flaskan efter lite vin, så det var lika bra att ta allt. Tur var det, för när jag öppnar glasåtervinningslådan och ska slänga flaskan ligger skon där. Vin är bra!

Sen blev det vin på balkongen, ända tills getingarna jagade in oss, för att vi försöka måla staketet utanför deras bo. Tycker att det borde ligga i deras intresse också att ha ett fint staket, men tydligen inte.

Meeeeen… vi har vin och skon är hittad.

IMG_9327

Små avtryck

Små avtryck

Här är Nils och Linas hand- och fotavtryck, som vi gjorde runt deras 1-årsdagar. Jag har alltid tyckt att Nils varit en bigfoot. Vi hittade inga skor här hemma som Lina kunde ärva nu. Detta kan förklara saken:

IMG_8834

Lina, lite drygt ett år

Lina, lite drygt ett år

I torsdags fyllde unga fröken ett år… ett helt år! Det är helt otroligt när man börjar tänka på vad som händer på ett år egentligen. Från en alldeles liten hjälplös pys, som knappt kan äta… till en lite större och egentligen kanske bara aningen mindre hjälplös pys… men som kan så sjukt mycket mer.  Att så mycket händer på ett år är helt svindlande. Att kroppen är förinställd på att vad som ska hända och nära.
Det är helt fantastiskt att få se all utveckling. Lika spännande som första gången med Nils, men då iakttog jag nog allt lite mer noggrant. Nu plötsligt kan hon bara göra saker.

Helt otrolig är hon i alla fall, vår lite busunge och solstråle. Alltid glad och full i bus. Så himla söt när hon sover… och äter… och skrattar… och ja, allt.

1
Alldeles ny
2
Jävlas inte… ok!?
3
.
4
På Gran Canaria
5
Blivande brandman kanske
6
Tittut!
7
Födelsedagsfin!
8
.
9
Det ska synas att en ätit tårta väl… även om det inte var det godaste hon ätit.
Ett Kolmården som inte var för vanliga dödliga

Ett Kolmården som inte var för vanliga dödliga

Jag hade sån himla tur… och så himla snabba fingrar… att jag för en tid sen vann ett alldeles unikt Kolmårdenbesök. I torsdags-fredags var det äntligen dags för själva besöket.

Visst hade vi blivit lovade att träffa båda elefanter och lejon på nära håll, men det var så otroligt mycket mer.

Jag vann resan på en tävling som Arvid Nordquist ordnade. När vi kom dit var det ett glatt gäng säljare m fl som vi träffade och skulle spendera resan tillsammans med. Efter en lunch fick vi gå ut i ett Kolmården som var stängt för andra besökare. Jag slänger upp lite bilder samtidigt som jag berättar mer vad vi fick vara med om, för er som orkar med att läsa det.

IMG_8440
Vid tigrarna hittade vi en skötare som gav oss en boll att rulla på vår sida glaset, som tigrarna jagade på sin sida. Kul att se dem leka.
IMG_8443
Sen kom ett par kameler och mötte upp oss. De höll på att fälla vinterpälsen så de såg aningen skabbiga ut. Vi fick klappa dem och veta allt vi undrade. Ganska lustig konsistens på pucklarna, lite studsigt.
IMG_8448
Efter kamelerna fick vi gå till elefantstallet. Där träffade vi först surikaterna. Tidigare på dagen hade en rovfågel hittat in. Tur att de är på sin vakt.
IMG_8450
Vi fick kliva in till dem och de var väldigt nyfikna.

IMG_8452

IMG_8456
Vi fick se elefanterna i hagen och hade en toppenguide.
IMG_8460
Vi fick klappa på noshörningstjuren och han tyckte det var sååå skönt.
IMG_8466
Sen fick vi dricka cider hos delfinerna och se på deras träning.
IMG_8474
I lejonkulan. Ett lejon bestämde sig för att kissa in, mysigt. Vi klarade oss som tur var i alla fall.
IMG_8479
För ett par månader sen föddes små lejonungar på Kolmården. De har ännu inte fått komma ut för allmän beskådan. Så söta!
IMG_8480
Här är utsikten från tälten vi sov i under natten. Vi väcktes kl 4 på morgonen av att djuren tyckte det var morgon.
IMG_8486
Det sista vi fick göra på kvällen var att hälsa på girafferna.
IMG_8488
En tyckte att jag var väldigt god.
IMG_8496
Dagen efter var vi på spa och sen kom barnen med mina föräldrar. Här åker vi linbanan över parken.

IMG_8497

IMG_8499
Aaaoooooo!
IMG_8505
Väntan på sälshow.

IMG_8506

IMG_8509
Nils kör Skalmans bilar med mormor

En grym upplevelse som vi får tacka Arvid Nordquist för. Jättemysig dag på fredagen när barnen och mamma och pappa kom upp. Idag är det måndag och vi känner oss inte riktigt som folk än… hårt med Kolmården med andra ord.

Godingarna!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 26

Godingarna!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 26

För ungefär en månad sen var Caroline här på besök. Det är så praktiskt med vänner, som helt spontant går en ettårig fotoutbildning (på Kulturama dessutom!), bara för att kunna ta kort på mina framtida barn liksom. Så när då dessa barn väl kommit så kommer hon hit och krälar runt på gräsmattan för att få bra vinklar och ljus… helt utan att en ens ber om det. Här är några av de fantastiskt fina bilder som hon tog när hon var här och som är såååå galet tacksam för!

IMG_8058 2

IMG_8060 2

IMG_8061 2

IMG_8062 2

IMG_8063 2

IMG_8064 2

Foto: Caroline Broberg

Syskon

Syskon

Många säger att Lina och Nils är så lika. Jag är inte så övertygad. Ser det inte riktigt, men så kanske det är med sina egna barn. Men känner igen alla små drag och sånt, så man ser mer olikheter än andra gör.

Här är i alla fall Nils och Lina, båda 9 månader.

IMG_7698

Vi tog en tripp till Gran Canaria

Vi tog en tripp till Gran Canaria

En liten explosion av bilder:

a
I väntan på flyget. Flygresorna gick så otroligt bra. Lina skötte sig exemplariskt, sånär som på en bajsläcka. Nils skötte sig lika bra… om inte bättre, för han läckte inget bajs alls. Han tyckte det var roligast att lyfta för då killade det i magen.
DSC01991
Poolhäng… ett av få för Lina. Det var svårt att akta solen där.
DSC02003
Nils spanar på kajmaner på Palmitos park.
IMG_6839
Äntligen lite Lollo och Bernie. Nils hade längtat sen februari. Det var tydligen så spännande ut att han glömde att röra kroppen eller en enda min. Han bara tog in det stora i att se en giraff och en björn dansa “Huvud, axlar, knä och tå” bland annat.
IMG_6863
Calle, svärmor och en flyende Nils i en vacker solnedgång.
IMG_6873
En dag fick vi en egen Lollo… en mycket sötare än den riktiga.

IMG_6847

IMG_6849

IMG_6851

IMG_6862

IMG_6879
En björnkram av Bernie!

IMG_6924

IMG_6926
Solnedgångsgroupie
Min far, knäskålskrossaren

Min far, knäskålskrossaren

Min pappa har ofta, under vår barndom, hotat med att krossa våra knäskålar om vi inte gjorde det han ville (OBS ALLA ICKE-IRONI-UPPFATTARE: Detta var alltså på skoj!). Det finns ett grymt roligt exempel på detta då min bror var hos grannen och spelade pingis i hans garage. Det var dags för mat och pappa ringde efter brorsan på hans mobil. Martin svarade inte.  Pappa talar in följande på svararen:

-Hörrödu, middan är klar, är du inte hemma på fem röda så krossar jag knäskålarna på dej!

Det gick några få minuter sen ringde det i pappas telefon. Det var inte Martin, det var en okänd stockholmare som ringde och frågade vad det var för mat… och vad det var som gällde med knäskålarna. Det var kul!

Med detta i åtanke, så har jag inte riktigt vågat säga till pappa, djurgårdaren, att jag under nästan alla dagar under senaste besöket där hade följande sång på hjärnan:

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=xa403wSREaE[/youtube]

För att det ändå inte ska råda några tvivel angående att min far skojade med knäskålarna, så är han en sån som hellre släpper ut flugorna än att smälla dem. Dessutom ser han väl ganska harmlös ut va?

IMG_6814

Blir vi insläppta? Del 1… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 9

Blir vi insläppta? Del 1… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 9

I fredags var vi och tog passfoton, Nils, Lina och jag. Det ska bli väldigt intressant om vi blir insläppta när vi ska till Kanarieöarna senare i höst.

Nils var först ut, hans bild är det visserligen inga fel på, förutom att han har hela ansiktet fullt med banan. Det är i och för sig lätt löst när vi kommer till passkontrollen. Ge ungen en banan!

Sen var det min tur. Nils tyckte vid det här laget att det var tråkigt. Han bestämde sig för att träna på att hoppa… från stegen han fått stå på när han tog sitt passfoto, samtidigt som han höll i barnvagnen. Ramlade Nils drog han vagnen med sig i fallet, med Lina i. Det hände, just när jag tog min bild… jag skelar nåt djävulskt, det är inte lätt att titta in i kameran samtidigt som man tittar på sin vilda 3-åring. Jag ville INTE ta om bilden, vem vet vad som hade hänt då.

Sist ut var det Lina. Henne fick jag hålla upp… med raka armar, rakt ut. Hon väger inte så mycket i vanliga fall, men just då var knappt 6,5 kg väldigt mycket. Det krävdes mer än en omtagning… snarare 10 typ. Tillslut fick vi till en bild när hon har ögonen mot kameran och inga fingrar i munnen. Däremot gapar hon och dreglet rinner. Jag var helt svettig.

Jag vet inte vem av oss som kan komma att känna sig mest nöjd med sin bild och som sagt, vi får se om vi ens blir insläppta i landet…

På väg ut möter vi en dement tant med hennes son. Hon får syn på Nils och kvider av lycka och sträcker ut armarna mot honom. Vad är dealen med tanter och barn? Nils ser aningen nervös ut och det blir lite konstigt stämning, för sonen (som ju säkert själv är pensionär) tycker nämligen inte att han ska flytta på sin mamma. Så medan vi väntar på att få komma förbi rättar jag till Linas mössa och sen vänder jag mej om för att mötas av synen: Nils har krupit in i tantens famn och kramar henne tillbaka. Gulle-Nils! Sen går han nöjd därifrån.

Jag ser inte helt fram emot när det är dags att hämta ut passen.

Linas dop

Linas dop

I helgen fick hon sitt namn, Lina Maj. Hon döptes i kyrkan här i Frykerud. Varken jag eller Calle är direkt kristna, men man är så liten och ynklig på jorden och står så maktlös inför många saker. Därför gillar jag tanken av att det finns något större, något som vakar över våra barn.

Det var en riktig toppendag. Lina blev döpt av självaste kyrkoherden, som var helt otrolig. Vilken präst har ni träffat som gör ballongfigurer under dopbönen? Inte så många va?!

DSC01615
Här sitter hon, helt ovetande om vad som komma skall…

DSC01628

DSC01641

Lina byter blickar med kyrkoherden medan pappa läser tackbönen.
Lina byter blickar med kyrkoherden medan pappa läser tackbönen.
DSC01649
En uppklädd storebror, som tyckte att det bästa med dopdagen var psalmböckerna.
DSC01652
Alla kusiner fick hjälpas åt att fylla dopfunten.
DSC01659
Here we go!
IMG_6185
Nils fick ett svärd för att kunna skydda sin lillasyster genom livet.
Ser ni vad jag ser?!

Ser ni vad jag ser?!

Lina tycker väldigt mycket om att sova såhär med händerna bakom huvudet:

IMG_5910

Jag sorterade i lite papper och hittade bilden från Linas ultraljud. Ser ni vad jag ser? Ser det inte ut som hon ligger så redan i magen? En liten armbåge som sticker upp bredvid huvudet.

IMG_6126

Ah mäh, lite amningsprat får ni faktiskt stå ut med… och en och annan tanke kan ni bidra med

Ah mäh, lite amningsprat får ni faktiskt stå ut med… och en och annan tanke kan ni bidra med

Anledningen till att det varit så himla glest uppdaterat på sista tiden är att jag bara haft amning på hjärnan… och det finns väl en gräns för hur mycket amningsprat gemene man står ut med. Men nu kommer just den kvoten gemena man står ut med.

I alla fall har den lilla fisen inte alls gått upp som hon ska, på någon av kurvorna, alltså varken längd-, vikt- och huvudmåttsmässigt. Jag har läst mej till att en nöjsam viktuppgång är 100-200 g i veckan. När vi började mäta Lina per vecka hade hon gått upp 60. Ersättning behövde till och det var där min hjärna slog tilt. Jag kände mej grymt kass som inte klarade av att ge min bebis så mycket mat att hon växte normalt. Sen att det inte är normalt att en bebis nöjer sig med nappen istället när hon är hungrig och på det sättet inte direkt gjorde att mjölkproduktionen ökade, det var inget jag räknade in. Så i flera veckor nu har alltså det enda som gått runt i mitt huvud varit amning.
På BVC började jag gråta (eller gråta och gråta, men två envisa tårar fick i alla fall inte att hejda) när sköterskan frågade om jag tyckte det var jobbigt och hon var förvånad att jag SÅ gärna ville amma, kändes det som. Jag fick en kram, så liten att den var över innan jag förstod att det var en kram, när jag egentligen ville ha jordens största…i alla fall fick jag en övertygelse om att det inte var mitt fel och en nässpray som kanske skulle hjälpa, men antagligen mest var för att hon tyckte synd om mej.
Tillslut köpte jag i alla fall modersmjölksersättning, trots att det var något jag dragit mej för enormt. Vet ni vad? Det var inte alls så hemskt. Jag ammar mestadels och kompletterar lite med ersättning när hon vill ha… och helt plötsligt har den lilla fisen gått upp 300 (!) g på en vecka.  Så nu kan jag helt plötsligt tänka på annat… barnet växer och jag dog inte av att införa lite ersättning.

Så nu kanske jag kan komma på att tänka på andra saker att skriva också, för nu känns det inte lika farligt och hopplöst längre. Men det är så hemskt när man känner sig så otillräcklig och många tankar och funderingar som gick runt under några veckor. Hur kommer det funka? Kommer mjölken ta slut helt hos mej? Kommer hon lättare dra på sig sjukdomar nu? Det konstiga är att jag kan känna mej hur kass som helst när jag tvingas ge ersättning, men jag tänker liksom inte så om någon annan. 

Jag skrev ju inlägg för ett tag sen om att vi hade svårt att få barn och var det för att kanske hjälpa nån som är i samma sits. Nu däremot, är jag sugen på att få tips och erfarenheter från er. Jag har ju hört att detta faktiskt inte är så ovanligt med andra barnet, så någon borde väl ha några tankar, tänker jag. 

I alla fall är hon fortfarande en rund, go och pigg liten filur, som utvecklas för fullt.

IMG_6079

Grabben med guldhjärtat

Grabben med guldhjärtat

Idag fick Lina sin första vaccination. Vi hade pratat en del hemma om det här eftersom Nils var tvungen att följa med. Jag ville inte att han skulle tycka att det var obehagligt och komma ihåg det till när det är dags för hans egen spruta nästa gång, när nu det är.
Så jag hade berättat om att Lina skulle få två sprutor samtidigt, så det var två som skulle sticka henne och att hon kommer att börja gråta för att hon inte kan tala om att det gör ont och då måste hon ju gråta istället.
Så innan vi skulle åka sitter Nils i fåtöljen och helt apropå ingenting säger han: Om det gör ont på Lina och hon blir ledsen, då kan jag ta sprutan istället.
Det var nog det bland det finaste jag hört! Så himla osjälviskt av en sån liten person. Han älskar verkligen “Lina plutt”, som han kallar henne.
 IMG_5969
IMG_5954
Lycka på riktigt

Lycka på riktigt

Idag var en sån där dag då vi egentligen inte hade något alls planerat. Efter frukost kröp jag och Lina tillbaka till sängs och ammade. Hon somnade vid bröstet och jag la mej så nära jag kunde. När jag låg där med näsan i hennes hår (eller små fjun snarare) och hörde Calle och Nils prata och skratta längre bort i huset, då kände jag att bättre än såhär kan man nog inte ha det!

Det slog till och med den gången det kom över mej att vi faktiskt är en riktig familj. Det var när vi alla satt i bilen och Nils hade fått en skiva med Astrid Lindgrensånger och jag och Calle sjöng med i Sjörövarfabbe för allt vi var värda, för att det gör Nils glad… och Lina satt bredvid honom och sov i sin stol. Det var också ett sånt tillfälle när en liten tår var på väg att leta sig upp i ögonvrån… men jag liksom vägrade gråta till Sjörövarfabbe.

Och här får ni stå ut med en lång radda bilder på det bästa jag och Calle nånsin gjort:

IMG_5738 IMG_5741 IMG_5745 IMG_5758 IMG_5806

En synnerligen mindre lyckad bilfärd… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 6

En synnerligen mindre lyckad bilfärd… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 6

Det brukar kunna vara spännande att köra bil med en bebis och en trotsåring. Nils fick en klubba vid starten. Det tog slut obehagligt snabbt. Klubbpinnen försvann efter det att klubban blivit uppäten. Nils skrek i flera minuter om att han ville ha sin klubbpinne.
Sen drog han sönder solskärmen, som jag bara några minuter tidigare satt dit helt ny (visserligen gratis reklamgrej, men ändå…), och skrek om att han ville ha den svarta pluppen som blev kvar på fönstret.
Sen började Lina skrika. Då började Nils tjata om att Lina var ledsen. Sen började Nils skrika om att han inte ville hem.
Efter att ha stannat två gånger på motorvägen för att stoppa i Linas napp fick jag stanna och amma henne istället. Öppnade ett par fönster så det inte skulle bli så varmt. Nils vill att jag ska stänga hans… sen att jag ska öppna det… sen att jag ska stänga det. Jag förklarar att jag inte öppnar det igen om jag stänger det. Han vill ändå att jag stänger det. Jag stänger, Nils börjar tjata om att jag ska öppna det. Lina har ätit klart så vi åker. Får stanna två gånger till och sätta i nappen innan hon somnar. Nils håller tyst enbart pga att han fick låna min mobil när vi stannat för amning. När vi kommer hem tar jag tillbaka mobilen. Nils börjar vråla för att han inte får ha mobilen, sen för att vi är hemma, sen för att han inte vill äta. Vi går in och äter och äntligen blir ungen tyst.

Det är kul nästan jämt!

SnabbaLina, en egen blogg

SnabbaLina, en egen blogg

Nils fick ju en egen blogg, som ska uppdateras tills han blir gammal och som han själv ska få läsa. Förhoppningsvis kan den hållas hemlig så länge som möjligt. Så nu har även Lina fått en egen blogg, med samma avsikter. Namnet på bloggen var inte självklart, men något som anspelade på hur snabbt tösen kom till världen ville vi ha. Tillslut föll valet på snabbalina. Huruvida hon tänker fortsätta livet med att vara lika snabb återstår att se. Om så är fallet är det väl bara att förslka hänga på helt enkelt.
Jag fick epikrisen från förlossningen och även där kunde man läsa att Lina är ett snabbt barn, även om jag mest tror på att det är skrivet med syftningsfel 😉 Men vem vet, de såg ju att hon var blond trots massa blod i håret.
Ni ser, jag föder mycket snabbt barn:
IMG_5564_Fotor
Bloggen har, precis som Nils blogg, användarnamn och lösenord. Det är inte för att stänga nån ute, utan för att bilderna inte ska vara så lättillgängliga på nätet. Så vill ni komma in på Linas blogg, eller på Nils blogg för den delen, är det bara att säga till.
Vad ett leende kan göra

Vad ett leende kan göra

När barnet som vanligt vaknar vid 3-tiden och vill äta och jag som vanligt är så trött att jag först drömmer en bra stund om att nåt gnyr, sen vaknar och inte fattar vad som låter, för att slutligen inse vad som gnyr och försöker komma på ett sätt att komma undan och sen får ge upp och inse att det är dags för mat… då är man inte jöttelycklig. När barnet däremot nånstans mellan senaste matningen vid 0.30 och den här matningen vid 3 har kopplat det här med att le på riktigt, då är det svårt att fortsätta vara trött. Tänk att det kan vara så underbart med små leenden från en liten plutt.

Här är det dock inget leende hon bjuder på:

IMG_5381