Browsed by
Tag: småbarnsmorsa

Mitt minst prestigefulla inlägg ever… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 55

Mitt minst prestigefulla inlägg ever… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 55

Lekrummet hemma hos oss, det lever i två olika cykler. Cyklerna går under namnen “alldeles precis 2 minuter innan fredagsmys” och “övrig tid”.

Hela veckan ser lekrummet ut såhär:

Sen, på fredagseftermiddagen, ungefär 16.30 övertygar jag Nils om att det vore väldigt mysigt om det vore städat innan vi tog fredagsmys. Så ca 16.58 ser lekrummet ut ungefär såhär:

Sen på lördag morgon (med lite tur, annars typ 2 minuter efter fredagsmys) ser rummet ut såhär:

Jakten på den laktosfria glassen… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 52

Jakten på den laktosfria glassen… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 52

Länge har vi nu väntat på glassbilen. Vi bor tydligen så mycket på landet att glassbilen inte ens kommer på vinterhalvåret. I fredags var tydligen Dagen D. Dagen då glassbilen bestämt att det skulle vara vår. Vi väntade och lyssnade och lyssnade och väntade på att höra nån glassbil. Nils tyckte han hörde glassbilen med jämna mellanrum hela eftermiddagen, så tillslut slutade jag tro på att han hörde glassbil. DÅ kom glassbilen och körde jättefort förbi. I panik tog jag ett välgenomtänkt beslut och kastade på en väldigt tårögd Nils och en mindre villig Lina stövlar och jacka och kastade in dem i bilen för att följa efter den dundrande glassbilen. Vi letade efter glassbilen i 30 minuter innan vi tillslut hittade den i Fagerås.

Glassbilen är den enda som har laktosfri Sandwich. Så smakar nu inte den här glassen lite extra gott tro? Jo, jag skulle väl tro det.

Alla sätt är bra… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 51

Alla sätt är bra… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 51

Ikväll var det jag som la Nils. Efter att ha snurrat runt ett tag stänger han ögonen och sen slutar han andas. Han andas inte på så lång tid att han får kippa efter luft sen. Så fortsätter han så. Det är ganska irriterande när man ligger bredvid och tror att det ska komma andetag, men så gör det inte det. Nils hade ju dessutom andningsuppehåll på nätterna förut och man visste att han somnat, när det inte kom nåt andetag på ett tag. Det var ganska obehagligt. Det blev lite flashbacks.

I alla fall så håller han på så ett bra tag och tillslut puffar jag till honom. Ett par riktigt sömndruckna ögon tittar upp på mej.
Jag: Nils sluta!
Nils: Man får göra så om man vill!
Sen stänger han ögonen igen… och andas INTE! Sen kippar han efter luft igen. Efter det kommer jordens busigaste leende, sen går det inte jättelång tid innan han somnar… antagligen av syrebrist.

Men men, alla sätt är bra…

Den glittrande, skinande mamman… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 50

Den glittrande, skinande mamman… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 50

Ikväll var det min tur att lägga Nils.

Jag: God natt min goding!
Nils: God natt snygging! God natt min glittrande, skinande mamma!

Snacka om uppåt-puff när jag ligger där och känner mej riktigt risig, eftersom han och Lina smittat mej med nåt skit. Han kan de rätta orden när:

  1. Jag har ögoninflammation och det högra ögat är jätterött.
  2. Jag har antagligen mörka ringar runt ögonen eftersom Lina sovit dåligt pga hosta de senaste nätterna… och därmed har jag sovit dåligt.
  3. Jag är superhes och jag orkade läsa ett uppslag i godnattsagan (som egentligen inte är någon godnattsaga utan en faktabok om dinosaurier… en faktabok för vuxna… som vi läst säkert 15 gånger)
  4. Jag har i alla fall inte duschat det senaste dygnet… och typ ett dygn till.
  5. Jag känner mej allmänt snortjock i huvudet.

Då kommer han alltså med dessa ord, men SEN, sen när jag tänkt på det en stund blir jag lite osäker. Är jag glittrande och skinande just för att jag INTE duschat på ett tag och är liksom lite sådär flottig ni vet?
Eller har han lärt sig ironi?
Vilket som skulle vara lika bra… en komplimang eller en ironisk 4-åring! Guld!

Men så precis när han ska somna frågar han: Kommer du ihåg vad du är mamma?
Jag: Glittrande och skinande?
Nils: Ja, det är du!

Så jo, den lille grabben kan ge uppåt-puffar han.

Och jag blev nästan inte ens förvånad… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 49

Och jag blev nästan inte ens förvånad… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 49

I fredags var det dags för barnens årliga tandläkarbesök. En liten reflektion jag gjorde under besöket:

  • Jag, när jag sitter och väntar hos tandläkaren och får tråkigt: går in i mina egna tankar och slår ner på tempot, kanske bläddrar i en tidning eller fipplar med mobilen.
  • Lina, när hon sitter och väntar hos tandläkaren och får tråkigt: för det första satt hon väl i och för sig inte och väntade och det var ju inte helt oväntat. Det som däremot hände som var oväntat… när Lina får tråkigt hos tandläkaren, DÅ slickar hon på väggen!!!

Men nej, med en vardags med en 4-åring och en 1,5-åring, så blev jag faktiskt nästan inte ens förvånad.

Att handla kläder till en brontosaurus… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 43

Att handla kläder till en brontosaurus… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 43

Den stora konflikt som pågått mellan mej och 4-åringen i ett par veckor är angående huruvida det är lätt att handla kläder till en brontosaurus eller inte. Nils fick en skiva med dinosaurielåtar med Pappa Kapsyl i julklapp. En av låtarna handlar om en som ska köpa kläder till sin brontosaurus och att det inte är lätt… eller är det lätt?! Nils påstår att han sjunger att det är lätt, jag menar att han sjunger att det INTE är lätt. Så säger vi våra meningar några gånger, varje gång vi hör sången… fortfarande utan att komma överens. Numer vill Nils inte höra den sången, för han blir så irriterad att jag är så envis.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=1BYmgoMfFSU[/youtube]

Jag å andra sidan, är bara lycklig att det är den största konflikten vi har just nu och inte något allvarligare. Liiite mindre lycklig är jag åt följande låtar som suttit på hjärnan de senaste veckorna. Men jag får väl helt enkelt inse att det kommer dröja några år innan jag får en vuxenlåt på hjärnan igen.

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=yjsSCZt38VA[/youtube]

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=qcya2EbAN_I[/youtube]

Gud, va faaan!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 42

Gud, va faaan!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 42

Igår och idag har följande uttryck slunkit ur Nils några gånger: “Gud, va faaan!”.

Så har vi pratat lite om att svära och att det är fult. Att tomten inte gillar det och att morfar absolut inte gillar det.
Nils: “Jag ska inte svära till morfar… och inte hemma heller nåt mer. Men vet du vad Lina gör när du inte hör? Hon svär!!!”

Stilleben… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 41

Stilleben… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 41

Vänner till mej lägger då och då upp bilder på vackra stilleben från sina hem… ännu mer nu i jul. Jag blir lite avundsjuk och har inte alls sån kreativ touch. Men sen igår, insåg jag att även om inte jag har den kreativa touchen, så finns det andra i hemmet som har det. Efter att faktiskt ha öppnat ögonen hittar jag här och där små kreationer.

Lina har fått en idé om att det är vackert att sätta in skedar under högtalaren vid tvn.
Vet inte riktigt om jag håller med, men kreativt är det i alla fall.

Jag borde kanske sluta vara avis på andras stilleben och njuta av de som finns här hemma, istället för att tycka att det är leksaker utspridda överallt.

Vad gör man inte för lite sällskap? … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 39

Vad gör man inte för lite sällskap? … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 39

Nils har haft feber sen i måndags kväll. Idag är det måndag igen. Väldigt många dagar inne i huset med andra ord.

Vi har ju fått möss i huset. Idag kom en kille ifrån Nomor för att kolla vart de möjligtvis kom in och höll hus. När grabben står med huvudet upp i taket för att kika på vinden kommer Nils på den briljanta idén (killen trodde säkert han var safe där uppe en stund, efter det att Nils redan tjatat hål i huvudet på honom om ditt och datt) att han ville visa sitt rum. Så han bjöd in killen på sitt rum. Muskillen var artig nog att tacka ja och Nils visade stolt upp sitt rum och alla sina grejer, med stor inlevelse och ljudeffekter, tills jag tyckte att nu var det alldeles nog. Då tyckte Nils att jag skulle visa mitt rum.

Jag ska inte säga att jag var frestad att visa mitt rum direkt, men det var läääänge sen jag träffade folk…

I alla fall, när Nils frågade om han fick visa sin gitarr (som han fick när han fyllde år), då la han benen på ryggen. Smart drag! Jag hade tyvärr inte samma val.

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Gaaaahjfdsjkfdsjöfsdjö!!!… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 37

Alltså, hur många inombordsutbrott kan en få innan en får hjärtinfarkt eller att det pyser ut genom öronen? Varje läggning med Lina tar mej 5-10 inombordsutbrott närmare vad det nu är som händer i alla fall.

När Calle lägger Lina tar det typ 5 minuter. Han stryker henne över ögonen när hon dricker sin mjölk och sen somnar hon.

När jag lägger Lina äter hon sin mjölk och jag stryker henne över ögonen och så somnar hon… tror jag! ALLTID, tror jag det! Sen går det 1-2 minuter, sen hittar hon en magisk extra energi. Då hon tar sin lilla pluttiga hand och snabbt som blixten sliter hon ut nappen och kastar iväg den. Hinner jag då inte med och hon hör hur den landar på golvet, DÅ… DÅ är det kört. Då finner hon så mycket extra energi att hon vaknar helt igen. Landar den inte på golvet, då hittar hon sakta, sakta lite energi, tills hon är vaken igen. För får hon tillbaka nappen, kastar hon den snart igen. Får hon inte tillbaka nappen, då vaknar hon därför.
Sen flyger det nappar hejvilt. Så många nappar att mitt napplager på 5-6 nappar tar slut… två gånger tar det slut. Och varje gång jag måste samla ihop dem från golvet igen. DÅ vaknar hon en aning.
Det är då alla mina inombordsutbrott bubblar!
Det är då jag överväger att knacka henne lite lätt på nåt bra ställe i huvudet. Det är då jag letar nånstans i minnet efter om jag inte hört nåt om nån punkt på kroppen som gör att en somnar så fort nån klämmer där. Det är då jag funderar på att strypa ut henne, ni vet, bara strypa lite, så hon liksom somnar.
Men sen, helt magiskt, oftast minst 40 minuter senare. Då somnar hon.

Och DÅ, just DÅ, då är hon faktiskt inte ens söt när hon sover… men sen går det en halv minut, och sen blir hon ganska söt igen.

img_0177

Jag undrar fortfarande hur det gick till… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 35

Jag undrar fortfarande hur det gick till… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 35

Idag var det dags att städa Nils rum. Det har sett ut som en fyra, fem tromber har gått fram där länge nu. Nils var lagom behjälplig och la sig på sängen för att skriva lite istället. Med jämna mellanrum kom han och frågade vad han hade skrivit med sina små krumelurer. För det allra mesta: absolut ingenting, inte ens en bokstav… eller möjligen en, men inte mer.

Efter att ha bett honom hjälpa till sjuttioelva gånger kom han med den här sidan i boken och frågade vad det stod:

IMG_9919

Jag: Det står “mamma, nu ska jag hjälpa dej att städa!”
Nils (ser fundersam ut i en halv sekund och sen skiner han upp): Ja, men va bra! Då är det väl bäst att jag gör det nu då!

Sen började han städa! Vad hände där? Och framförallt; skulle det kunna funka på att lära honom att ta på sig strumporna själv också?

De där eländiga gröna blodkropparna… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 34

De där eländiga gröna blodkropparna… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 34

Så var det dags för första vabben. Nils var riktigt risig när han klev upp i morse. Hostig, snorig, hes och svullen i halsen. Enligt honom själv så var problemet:

“De vita blodkropparna äter inte upp de farliga, gröna blodkropparna!”

Det hör ni ju själva, att det kan ju aldrig vara bra! Så helt klart vabläge i väntan på att de vita blodkropparna hunnit äta upp alla gröna blodkroppar.

Hur man snyggt tar sig ur en knipa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 33

Hur man snyggt tar sig ur en knipa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 33

Vi är ute och går. Nils har länge velat testa ett rönnbär som är moget, eftersom han konstaterade att de är väldigt sura när de inte är mogna. Egentligen vet han ju att de alltid är sura, men han måste ju ha nåt att tjata om… det hör ju liksom till när man är trotsåring. Idag såg de ganska röda ut och jag tänkte att det är väl lika bra han får ett så är det tjatet ur världen.

Nils: Idag tänkte jag prova att äta ett rönnbär.
Jag: Ok, vi kan ta ett när vi kommer till farbror Rune.
Nils: IDAG!?!?
Jag: Javisst..

Vi går tyst ett tag. Några minuter senare:

Nils: Sen när vi kommer till farbror Rune ska du säga till mej att jag inte ska äta nåt rönnbär idag.
Jag: Men du får det.
Nils: Nej, du ska säga till mej att jag inte får det!
Jag: Ok!

Vi kommer till farbror Rune och Nils tar ett rönnbär och tittar på mej:
Jag: Nils, du får inte äta det!
Nils (blir arg): Men jag VILL äta det! Nu gör jag det!
Jag: Ok!
Nils (tittar surt på mej): Men mamma, nej! Du ska säga till mej att jag inte får äta det!

Jag talar om för Nils att han inte får och han blir argare och argare för att han inte får. Tillslut låtsas han att jag råkar slå det ur hans hand. Han gråter en skvätt!

Nils: Dumma mamma, nu kunde jag inte äta det!
Jag (aningen förvirrad vid det här laget): Ska jag hämta ett nytt?
Nils: Nej, nu är det försent.. tyvärr!

Sen traskar han glatt vidare. En hade ju kanske tycka att det vore lättare att bara ha sagt att han inte ville ha ett… men inte när en är trotsåring. Då var nog det här den enklaste vägen ur en rejäl rönnbärsknipa.

Lina, lite drygt ett år

Lina, lite drygt ett år

I torsdags fyllde unga fröken ett år… ett helt år! Det är helt otroligt när man börjar tänka på vad som händer på ett år egentligen. Från en alldeles liten hjälplös pys, som knappt kan äta… till en lite större och egentligen kanske bara aningen mindre hjälplös pys… men som kan så sjukt mycket mer.  Att så mycket händer på ett år är helt svindlande. Att kroppen är förinställd på att vad som ska hända och nära.
Det är helt fantastiskt att få se all utveckling. Lika spännande som första gången med Nils, men då iakttog jag nog allt lite mer noggrant. Nu plötsligt kan hon bara göra saker.

Helt otrolig är hon i alla fall, vår lite busunge och solstråle. Alltid glad och full i bus. Så himla söt när hon sover… och äter… och skrattar… och ja, allt.

1
Alldeles ny
2
Jävlas inte… ok!?
3
.
4
På Gran Canaria
5
Blivande brandman kanske
6
Tittut!
7
Födelsedagsfin!
8
.
9
Det ska synas att en ätit tårta väl… även om det inte var det godaste hon ätit.
Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 28

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 28

Nils är förkyld. Han kommer och gnider sin snoriga näsa mot mina byxor.
Jag: Men Nils, jag vill väl inte ha ditt snor på mina byxor.
Nils: Dumma mamma! Jag vill väl inte ha det på mina händer heller!

Nä, vi verkar inte ha några näsdukar eller papper hemma… inte i näshöjd på en 3,5-åring i alla fall.

Sneaky! … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 25

Sneaky! … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 25

Vi äter pommes stripes. Nils vill ha krydda på sina och det får han. Nils vill ha krydda bredvid sina pommes också, så han ska kunna slicka i sig bara kryddan.

Calle: Nej, du får inte krydda där. De har man på pommesen bara.
Nils: Nu hörde jag inte vad du sa pappa.
Sen vänder han sig mot mej: Mamma, jag vill ha sån där krydda här bredvid.

Vad säger man?! … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 24

Vad säger man?! … eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 24

Idag såg Nils ut såhär:

IMG_7988

Anledningen:
Nils sprang runt, runt och skramlade med burkarna och skrålade för full hals. Jag gör en rörelse i luften som att jag vrider ner volymen på en cd-spelare.
Nils: Mäh!? Sänkte du nu eller?
Jag: Ja!
Nils (med darr på rösten): Men det får du väl inte! (Vrider upp igen)
Jag låtsas trycka på en knapp för att stänga av.
Nils (gråter nästan nu): Stängde du av nu eller?
Jag: Ja!
Nils: Sätt på! (trycker på en egen knapp)
Jag: Stäng av!
Nils: Sätt på!
Fortsätter minst 5 gånger!
Nils: Men, får jag inte sätta på eller?
Jag: Nej, inte när det är så högt ljud. Då får det vara av!
Nils fäller nån tår men accepterar att det inte är nån idé att sätta på igen… ja, vad säger man!?
Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

Den barnfria helgen, som inte alls blev speciellt barnfri… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 17

I helgen skulle jag få en välförtjänt barnfri helg. Jag säger inte att det inte är kul att vara hemma med mina barn, men ibland kan även den bästa behöva en liten paus. Idag hade jag definitivt behövt en paus. Men så tänkte inte barna riktigt.

Den här “barnfria” dagen har jag byxorna fulla med snorspår… och NEJ, det är inte ens mitt eget snor.

IMG_7515

Jag har, enligt min ringa åsikt, byggt en mycket vacker giraffminifamilj.

IMG_7526

Och tro det eller ej, men jag har faktiskt åtminstone fått 2 barnfria minuter när jag var på toa… så, vem är jag att klaga egentligen!? Lite barnfri har jag ju faktiskt varit.

Ett försök till lite träning

Ett försök till lite träning

Jag har liksom dragit mej väldigt mycket för att ta tag i träningen igen. Jag var så himla klen och hade så dålig kondis efter Nils kom att jag blev så besviken varje gång, så det var vad jag väntade nu med. Det var nog tur att jag inte väntade mej mer, för jag blev väldigt positivt överraskad när jag försökt lite styrka.

Antal armhävningar på tårna:
0 efter Nils… 5 efter Lina

Tid i plankan:
10 sek efter Nils… den här gången vågade jag inte ta tid, men det var långt mycket bättre, säkert 30 sekunder i alla fall

Så testade jag lite mer, så till veckan tänkte jag kanske eventuellt försöka komma igång lite granna… kanske.

Lina stödtränade i hoppgungan, medan jag gör en sån där tantövning där man lyfter upp rumpan… en sån som jag inte fattade vad de var till för innan Nils kom, men som jag får träningsvärkskänning av nu, tydligen.

IMG_7302

Att vara ifred… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 16

Att vara ifred… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 16

Går på toa. Lina kryper runt på golvet. Nils kommer in och stänger dörren.
Nils: Vill du vara ifred?
Jag (ser oerhört förvånad ut): Ja tack!
Nils: Ok!

Sen låser han dörren… fortfarande på min sida dörren dock.

Jag: Men jag skulle väl få vara ifred?
Nils: Jag vill vara med dej när du är ifred.

Typ 3 timmar senare:

Nils: Jag måste bajsa, följ med mej!
Jag: Ok, jag följer med och om du vill vara ifred kan jag vänta med dej.
Nils (sätter sig på toan): Jag vill vara ifred!
Jag (jävlas): Ok! (Stänger och låser dörren)
Nils: Jag vill vara ifred själv… gå ifrån!

Hur kommer det sig att det är ett alternativ för honom, men inte för vissa andra?!

En stackars 3-årings ouppfostrade morsa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 12

En stackars 3-årings ouppfostrade morsa… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 12

Nils ser på nåt på ipaden  med musik och jag dansar in i rummet.
Nils: Man  får inte dansa inne, vet du!
Jag: Nähä??
Nils: Nej, men du får sjunga.
Jag: Comanchero, comanchero comanchero comanchero
Nils: Nej, den får man ju inte sjunga!

Vi åker bil.
Jag sjunger Sjörövarfabbe farfars far…
Nils: Men, man får ju inte sjunga i bilen heller!
Jag: Vart får man sjunga då?
Nils: Hemma

Hemma:
Jag (sjunger): Nu kommer tomten och alla blir glaada, klappen i säcken är både för stora och små… osv osv
Nils: Nej, den får man inte sjunga ju!
Jag (suckar): Vad får man göra då?
Nils: Du får sjunga “Här kommer tomten, tjolahopp tjolahej tjolahoppsansa”.

Men att slicka folk på handan, hakan, kinden och pannan…DET är tydligen ok!? Det verkar inte vara ett lätt jobb att uppfostra en mamma.

Bajsar du nu, eller?… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 10

Bajsar du nu, eller?… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 10

Nils alltså!

Calle låg och läste för honom i sängen och så är det ju rätt trångt så varje gång Calle rör sig knakar det i den där brädan som gör att han inte trillar ur.
Så Calle rörde sig och brädan knakade.

Nils: Bajsar du nu, eller?

Helt lugnt liksom, som om det inte alls var konstigt om Calle hade bajsat när han låg i Nils säng.
Det här hände häromkvällen och det är fortfarande lika roligt! Bara att skriva om det får det att bubbla av skratt i hela mej.

Blir vi insläppta? Del 1… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 9

Blir vi insläppta? Del 1… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 9

I fredags var vi och tog passfoton, Nils, Lina och jag. Det ska bli väldigt intressant om vi blir insläppta när vi ska till Kanarieöarna senare i höst.

Nils var först ut, hans bild är det visserligen inga fel på, förutom att han har hela ansiktet fullt med banan. Det är i och för sig lätt löst när vi kommer till passkontrollen. Ge ungen en banan!

Sen var det min tur. Nils tyckte vid det här laget att det var tråkigt. Han bestämde sig för att träna på att hoppa… från stegen han fått stå på när han tog sitt passfoto, samtidigt som han höll i barnvagnen. Ramlade Nils drog han vagnen med sig i fallet, med Lina i. Det hände, just när jag tog min bild… jag skelar nåt djävulskt, det är inte lätt att titta in i kameran samtidigt som man tittar på sin vilda 3-åring. Jag ville INTE ta om bilden, vem vet vad som hade hänt då.

Sist ut var det Lina. Henne fick jag hålla upp… med raka armar, rakt ut. Hon väger inte så mycket i vanliga fall, men just då var knappt 6,5 kg väldigt mycket. Det krävdes mer än en omtagning… snarare 10 typ. Tillslut fick vi till en bild när hon har ögonen mot kameran och inga fingrar i munnen. Däremot gapar hon och dreglet rinner. Jag var helt svettig.

Jag vet inte vem av oss som kan komma att känna sig mest nöjd med sin bild och som sagt, vi får se om vi ens blir insläppta i landet…

På väg ut möter vi en dement tant med hennes son. Hon får syn på Nils och kvider av lycka och sträcker ut armarna mot honom. Vad är dealen med tanter och barn? Nils ser aningen nervös ut och det blir lite konstigt stämning, för sonen (som ju säkert själv är pensionär) tycker nämligen inte att han ska flytta på sin mamma. Så medan vi väntar på att få komma förbi rättar jag till Linas mössa och sen vänder jag mej om för att mötas av synen: Nils har krupit in i tantens famn och kramar henne tillbaka. Gulle-Nils! Sen går han nöjd därifrån.

Jag ser inte helt fram emot när det är dags att hämta ut passen.

Förgrymmade unge… Eller det ljuva livet som småbarnsmamma, del 8

Förgrymmade unge… Eller det ljuva livet som småbarnsmamma, del 8

I hallen på väg till förskolan. Nils ska sätta på sig stövlarna. Upptäcker att det är sand i dem. Vänder uppochner på dem. Det blir en ganska rejäl hög med sand på golvet. Så rejäl att jag undrar hur han ens hade plats med foten däri sist han hade dem. Nils stirrar en bra stund under tystnad på högen. Tittar upp på mej och säger en enda sak: “Förgrömmade unge!”

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 7 – aka gourmetkocken

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 7 – aka gourmetkocken

Nils håller på att skolas in på nya förskolan. Idag var första dagen han var borta över lunch. Jag känner att det kommer bli en hård tid för mej framöver de dagar Nils inte är hemma och äter. Redan första dagen stod jag vid lunchtid och insåg att det inte fanns nån mat. Av nån anledning var det inte det första jag tänkte på när Nils inte var hemma. Tur att man är proffskock och kan trolla till en riktig lyxlunch ändå, bara sådär, utan några lyxiga råvaror.

Tadaaaaa! Gårdagens pastarester och makrill i tomatsås på tub. Eventuellt är det inte det värsta som kommer att hända det här året.

IMG_5742 IMG_5743

En synnerligen mindre lyckad bilfärd… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 6

En synnerligen mindre lyckad bilfärd… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 6

Det brukar kunna vara spännande att köra bil med en bebis och en trotsåring. Nils fick en klubba vid starten. Det tog slut obehagligt snabbt. Klubbpinnen försvann efter det att klubban blivit uppäten. Nils skrek i flera minuter om att han ville ha sin klubbpinne.
Sen drog han sönder solskärmen, som jag bara några minuter tidigare satt dit helt ny (visserligen gratis reklamgrej, men ändå…), och skrek om att han ville ha den svarta pluppen som blev kvar på fönstret.
Sen började Lina skrika. Då började Nils tjata om att Lina var ledsen. Sen började Nils skrika om att han inte ville hem.
Efter att ha stannat två gånger på motorvägen för att stoppa i Linas napp fick jag stanna och amma henne istället. Öppnade ett par fönster så det inte skulle bli så varmt. Nils vill att jag ska stänga hans… sen att jag ska öppna det… sen att jag ska stänga det. Jag förklarar att jag inte öppnar det igen om jag stänger det. Han vill ändå att jag stänger det. Jag stänger, Nils börjar tjata om att jag ska öppna det. Lina har ätit klart så vi åker. Får stanna två gånger till och sätta i nappen innan hon somnar. Nils håller tyst enbart pga att han fick låna min mobil när vi stannat för amning. När vi kommer hem tar jag tillbaka mobilen. Nils börjar vråla för att han inte får ha mobilen, sen för att vi är hemma, sen för att han inte vill äta. Vi går in och äter och äntligen blir ungen tyst.

Det är kul nästan jämt!

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 5

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 5

I fredags var sista dagen att lämna tillbaka Nils jättehög med böcker till biblioteket. Det ledde till en jakt runt hela huset, för inte ska man tro att en biblioteksbok är där den ska vara. Jakten förlöpte förvånansvärt väl, sånär som på en bok. Både jag och Calle vände upp och ner på typ hela huset. Fredagen tog slut och vi tänkte att vi får förlita oss på att de är vänliga nog att bespara oss de typ 12 kr det kan bli i böter eller nåt, bara vi lägger de i drop-lådan under helgen.

Lördagen fortsatte i samma tecken. Vända upp och ner på huset, utan resultat. Inte hade jag lust att behöva köpa loss boken heller, för självklart var det den fulaste och tråkigaste (för mej) som var borta. I ett sista desperat försök går jag upp till Nils rum och där, i bokhyllan, där biblioteksböcker ska vara (men aldrig är), är faktiskt boken. Så nu ligger alla böcker i tryggt förvar i drop-lådan på biblioteket och nu håller vi tummarna för att bibliotekarierna kan vara lite schyssta mot en småbarnsmorsa… annars är det bara att skäms-betala böckerna nästa gång… om det blir nån nästa (man blir ju helt slut av att jaga biblioteksböcker).

Bakar Pippi-style… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 4

Bakar Pippi-style… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 4

Jag står och lagar mat och tycker ändå att jag lyckas hålla rätt bra ordning medan jag lagar, vilket kan vara lite svårt, i alla fall för mej. Det brukar ligga massa disk runtomkring som man får ta reda på sen, istället för att plocka undan direkt. I alla fall kände jag mej rätt nöjd den här dagen. Sen vänder jag mej om. Då är jag inte lika nöjd längre. Nils Långstrump har nämligen plockat hälften av innehållet i nedersta kökslådan (den där lådan där alla udda saker hamnat). Jag ska precis sucka och be honom städa när han nöjt tittar upp och säger att han bakar pepparkakor som Pippi Långstrump gör och sjunger glatt att han bakar kakor med Herr Nilsson på. Sen blir jag erbjuden en kavel och pepparkaksformarna, så det var bara att sätta sig ner och stämma in i sången. Vem behöver ett stökfritt kök egentligen?

IMG_5544

I sann Pippi Långstrump-anda passar han även på att stompa och pressa sin plastspindel. Jag måste ha missat den filmen.

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 3

Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 3

Jag får nog inse att det är slut på det här med sandfri säng… i alla fall så länge tjälen är ur marken. Jag får väl helt enkelt le, vara glad och se det som nattlig peeling helt enkelt. Visserligen kanske inte den mest önskvärda kroppsbehandlingen, men det är ju annars svårt att hinna med sånt som småbarnsmorsa. Här får man vara glad att man hinner borsta tänderna två gånger om dagen och att man får sig en dusch då och då, med eller utan barnsällskap.

Dagens på-hjärnan-låt… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 2

Dagens på-hjärnan-låt… eller Det ljuva livet som småbarnsmamma, del 2

Dagens… eller snarare senaste månadens på-hjärnan-låt kommer helt klart från Nils. Nils var på Mojje med sin mormor och morfar och efter det var han fast i Mojje-träsket, vilket har medfört att han delvis dragit ned mej i fördärvet. I skrivande stund är jag faktiskt helt ärligt sugen på att lyssna på låten, trots att jag vet att det skulle vara förödande… eller kanske bra, jag kan bara refrängen just nu och det blir aningen tröttsamt. När till och med Nils säger: “Nä mamma, inte sjunga den igen”, då är det illa. 2,5-åringar gillar ju annars upprepningar. Just den här 2,5-åringen gillar dessutom, i vanliga fall, Mojje så mycket att han, helt apropå ingenting, sagt detta: “Blå! Jag har sett blå! Hos mormor och morfar…. Mojjeeeeeeeeee!”. Just den 2,5-åringen har jag alltså tröttat ut med en Mojje-sång.

Varsågoda!

[youtube]https://www.youtube.com/watch?v=Jpnmn4_VCO8[/youtube]